före och efter, insikt och reflektion, alternativt lite självuppfostran och självuppläxning.

Ju mer jag rotar igenom saker, inför flytten om tre veckor, desto mer börjar jag förstå HUR stor förvandlingen varit på bara ett år.

Inte bara det att jag bytt ut hela mitt liv, gått ner i vikt, lärt känna mig själv.
Utan även hur otacksam och bortskämd jag egentligen är, som aldrig verkar bli nöjd med nånting.

För nästan exakt ett år sedan tog jag en bild med webcammen på min dator. Jag tyckte jag såg smal ut i mina "smalbyxor" som jag sparat för att ha som mål att komma i.
De var i storlek 44 och var "extra långa" från Kappahl.
Jag va glad, stolt och hade självförtroende. Bilden lade jag upp här, och fick många fina kommentarer. Jag skrev tack till er snälla gulliga som gav mig den bekräftelse jag sökte, och kände mig nöjd.

Den dagen.

Men mitt liv var inte riktigt som det skulle vid den här tiden, och nästa dag så kollade jag på bilden och klankade ner på mig själv totalt. Jag började tröstäta igen kort efter och jag gick upp nästan 10kg på en månad. (men vågade inte vara SÅ ärlig på bloggen).

Jag hade mycket som hände runtomkring, mycket jobbigt framför mig som jag både visste om skulle hända, och andra saker som senare inträffade som jag försökte med alla medel att fajta bort.

Idag är jag lycklig och mer tacksam. För jag har ändrat på allt det som tog min energi, jag har tagit emot den hjälp som erbjudits från olika håll, för olika problem eller svårigheter som jag tidigare hade sagt nej till... Ett typiskt "Emma-beteende" är JAG KAN SJÄLV!

Så idag klädde jag på mig mina föredetta "smalbyxor" och gick in med inställningen att SÅ stor skillnad kan det ju inte vara.

Märk förvåningen när jag jämförde bilderna med varandra.
Exakt samma kläder, med exakt samma kamera, ca 11½ månads tidsintervall.
Vågen sa Juli 2009 = 92kg.
Augusti 2010 säger den = 72kg.

Ovan: Juli 2009. Väger 92 kg.

Nedan: Augusti 2010. Exakt samma kläder. Exakt samma kamera. Exakt samma Emma.

Skillnad: Ny bostad, annan effekt på bilden, och jag väger 72kg.

Jo jag blev LITE förvånad. Eftersom jag inte riktigt tycker att jag hängt med, och jag känner inte riktigt igen mig i spegeln för tillfället.

Så jag tog en liten bildserie, för att kunna ha som referens i framtiden. För finns det EN sak jag ångrar, så är det att jag inte tog bra helkroppsbilder på mig själv när jag var som störst.

För att just ha något att jämföra med idag, och ha som "varningsbild" för mig själv att ALDRIG MER 112KG!

Varsågoda, jag bjuder på mig själv lite extra idag:

Ovan: Samma kläder som 2009, som DÅ satt tajt. Linnet kan jag fortfarande ha tills det går sönder. Den svarta koftan används bara om jag måste, inte för att den är snygg. Har inte heller längre ett behov av att "dölja" mig själv. Finns inte så mycket kvar att dölja liksom... =)

Sedan första bilden togs så har jag minskat såhär mycket i cm:

Boobs (rakt över) : 130cm -> 93cm

Under boobsen: 92cm -> 79cm

Midja (strax under naveln) : 125cm -> 75cm

Ass (där man är som störst över höftbenen): 129cm -> 96cm

Lår (fetaste delen som alltid skaver hål på favoritjeansen) : 88cm -> 57cm

Haha! Hängstjärt! ^^

De här byxorna är i storlek 46, i stretchmaterial.
Jag minns att de var för små när jag köpte dem, men att jag vägrade erkänna att jag hade strl. 48. Så jag pinade mig i dem.

De här sitter väl ändå liiiiite bättre va?

PUSS!

Om AD/HD

Attention Decifit Hyperactivity Disorder

Det är vad det står för. Det är en "neuropsykiatrisk funktionsnedsättning".

Alltså typ en neurologisk sjukdom, som inte riktigt är en sjukdom.
Och en psykisk åkomma som inte riktigt är psykisk.
Och ett funktionshinder, som egentligen inte hindrar fysiska funktioner.

Blev du smart på det där? Nej, inte jag heller. Och det är det inte många i min omgivning som blir heller när jag försöker förklara min AD/HD för dem.
Inte heller förstår folk att det inte är en sjukdom, fast det inte riktigt klickar i vissa delar av hjärnan och man eventuellt behöver äta amfetamin-liknande medicin resten av livet.
Eller att det inte är psykisk sjukdom som "försvinner" med terapi.
Och samtidigt som vissa fysiska funktioner som aktivitets-reglering inte riktigt fungerar så är man inte handikappad.
Och det är INTE "bara" att bita ihop och kämpa vidare.

En dag. När jag är klar med mig själv och arbetet med att acceptera min diagnos. Då ska jag skriva en bok om det här.
Och inte en bok som beskriver symptom eller medicinska faktorer som nästan all annan litteratur om det gör.

Nej. Jag ska skriva om hur det är/var för mig. Och hur det tedde sig med symptom och svårigheter för mig. Och att det svåraste egentligen är att acceptera att allt inte riktigt står rätt till, utan att man egentligen är knäpp eller sjuk.

Folk i allmänhet ser framför sig en "damp-unge" som klättrar på väggarna, och att det i synnerhet är pojkar(barn) som får det.

Vuxna har det. Läs lite här.
Kvinnor har det. Läs lite här.
Det är olika för alla med det. Läs lite här.

Alla kan hitta symptom hos sig själv som liknar de som förknippas med AD/HD. MEN!
Det är först när dessa koncentrationssvårigheter, impulskontrollssvårigheter, aktivitetsregleringssvårigheter, brist på ordningssinne, bristande arbetsminne och rastlöshet påverkar flera delar av livet negativt som man har skäl att undra.

För mig påverkade det både den sociala biten och mitt arbetsliv/skolgång mycket negativt med mina svårigheter och tillslut genererade mitt oförstånd till en djup depression.

Alla har svårt med dessa saker mer eller mindre i perioder i livet. Men jag har haft det näst intill omöjligt med alla dessa faktorer konstant genom hela mitt liv, och det är därför utredningen gjordes som senare kom fram till att jag har och antagligen alltid haft adhd.

Välkommen att fråga om du vill, svarar så gott jag kan.

Lek

Ja ska leka me Sandy idag jag. tralalaaa...

känner mig som ett litet barn idag... =) det är kul att få nya kompisar. eller att uppgradera ytliga bekanta till kompisar. och sen blir de liksom kanske vänner. och för mig är det nog det viktigaste i mitt liv... förlåt fredi, men det är sant... du är nog en aning mer utbytbar än vännerna...
(speaking of experience)

man kan älska en människa nästan till döds. man kan känna att man vill äta upp en människa så de för alltid är en del utav en... men kärlek är flyktigt. man kan aldrig bestämma över en annans känslor för en själv. och så länge man tror att man har kontroll över det är nog kärleken dödsdömd tror jag.

med vänner är det inte lika komplicerat. man behöver inte vara fastsydd vid höften. och kroppsliga komplex står inte i vägen, för vännerna är inte där för att älska din kropp och yttre. de är där för att de älskar ens själ.

självklart är den bästa kärleken den som även älskar både själ och yttre... men de är så komplicerat....

konstigt. jag har världens mysigaste förhållande med jordens goaste fredi.. och ändå tror jag inte på evig kärlek? fast jag inte har en tanke på att det här nånsin ska ta slut. hmm... dåligt självförtroende?

äsch... nu överanalyserar jag igen. har för mycket fritid.

tudeluuu!

Musik: Benny Benassi - Love is gonna save us

I damernas omklädningsrum, att vara tjock och naken bland folk.

Ibland skäms man för foton som tas. Tjock och halvnaken i en bastu i fjällen för exakt två år sedan, men en bit torkat renkött i käften. Pinsamt att man både är blek, fet, naken och fångas på bild ätandes. haha. jag skyller på mig själv.

Min kommentar till Sandra (en tjockis i mängden) apropå att hon inte ville följa med till gustavsbergsbadet med mig... för hon vill inte vara tjock och naken bland folk, var:

"ja fan... tjock å naken är läskigt... men inte lika läskigt när man är två. då har man nån man kan fajtas ihop med mot de anorektiska 14-åringarna och tanterna som är ens största skräck... de med bristningar över hela kroppen, rynkor i nacken, och tuttar ner till golvet som för att sopa vägen innan det enorma arslet ska fram över tröskeln. hu.. ja ska aldrig bada mer tror jag."

och visst är det läskigt att va naken bland folk man inte känner. tro mig, jag är inte sån som har problem med nakenhet, snarare tvärtom. för mig är det mycket naturligt, har bara hyfs nog att inte vara gustavsbergs egna naken-janne... men i badhusets omklädningsrum för damer finns det ganska distinkta kategorier av människor...

1. Snygga vältränade vuxna tjejer, som står i timtal i bara bh och string och fönar håret, låter deon torka och sminkar sig extra länge bara för att smeta in ytterligare komplex hos oss halvtjocka tjejer som förjäves försöker täcka kroppen i en handduk och förbannar att vi inte tog med ett badlakan.

2. Anorktiska 14-åriga tjejer, som nervöst fösöker låtsas som att de inte kikar på de fullvuxna tjejerna i duschen och undrar om de kommer få lika stora eller små bröst som de, eller gud förbjude om de kommer bli lika tjocka som mig... och sen går in på toaletten för att byta om och dra sig själva i skinnet runt magen, inbilla sig själva att de är tjocka och spy lite granna.

3. Mammor. Dessa uttjatat självsäkra vuxna kvinnor som tycker sig funnit sin mening i livet genom sina barn, som antagligen är mellan 1 och 7 år. Därför tycker de inte att de behöver bry sig om komplex längre, för deras kroppar är formade efter det mirakel som grodde i deras mage i 40 veckor. Bristningarna är medaljer, de extra långa bröstvårtorna är hårda som machettknappar av diamant, och de extra långa, uttömda brösten är bara en pik till maken att jobba hårdare för att kunna bekosta en silikon-operation. Eller?

4. Tanter. De som jag beskrev i kommentaren till Sandra. Ens största mardröm. Varför mardröm? För man vet att vi alla hamnar där någon dag.

5. Små pojkar. Dessa har följt in med sina mammor, för att de är för små för att klara sig själva hos herrarna. Dessa stirrar ogenerat på alla kön och bröst som svischar förbi och sitter sen i bastun och killar sig själva i skrev och stjärt och frågar varför tanten har så långa tuttar och inte mamma har likadant...

Jag ska aldrig mer byta om med folk. Ursäkta min cynism och sarkasm.
Men jag antar att jag blir sån när jag inte sovit på 36 timmar. Hatar sömnproblem.

/fortfarande sockiss

Ska börja ge musiktips till varje inlägg... Ikväll/inatt blir det nog

Love Lockdown - Kanye West

Självbekräftelse

Till er som kommenterade på mina bilder: Tack! Jag blir superglad över kommentarerna!
Till nannii... att jag kanske vill förändra min kropp såmeddans det finns de som vill se ut som mig. Ja, det får mig ju att tänka på om det verkligen är så "farligt"? Men det är ju samtidigt ingen idé att jämföra sig med andra kan jag tycka. Min grundstomme är ju inget lik andras kroppar. Det skulle vara omöjligt förutom genom kirurgi försöka se ut som någon annan.
Så som jag ser ut nu skulle jag iochförsig kunna vara nöjd med och stanna här om det inte vore för att jag är så förbaskat tung, och det känns av i kroppen. Men jag blir glad av det du säger! jätteglad t.om!

Jag jämförde mig alltid med alla andra förut, men det var en sak som fick mig att börja fokusera mer på mig själv. Och det var något som mamma sa. (som förövrigt jobbar som terapeut) =)
Oavsett hur olika människor är eller hur olika stora problem de har, så finns det ingen storleksskillnad på sorg eller smärta. Alla reagerar olika på olika saker och det som känns tungt och svårt för mig behöver inte nödvändigt vis vara ett dugg jobbigt för en annan. Och vise versa. Men det betyder inte att mina problem blir mindre värda, det finns ju alltid någon som har det värre, oavsett vilka problem man tampas med.
Jag tror att kruxet är att fightas med sina egna problem i första hand, och när man börjar jämföra sig med andra så ska man ha i bakhuvudet att det säkert finns något med den personen som den personen mår dåligt över som du aldrig i världen skulle kunna se, men att den personen säkert ser en massa vackra saker hos dig, som du aldrig tänkt på tidigare.

Att få bekräftelse utifrån är ju helt underbart, det kan nog alla hålla med om. Att få uppmuntran, komplimanger, eller bara en liten klapp på axeln kan vara mycket värt ibland. Men jag tror inte att det är särskilt nödvändigt för att bli säker med sig själv. Det är att lyckas bekräfta sig själv.
Det är något jag är ganska dålig på själv. Men små framsteg har man gjort.
Efter gymnasiet och lumpen kände jag mig så jäkla dum. Ja, korkad. Det kändes som att alla var intelligentare än mig bara för jag inte ens klarade av gymnasiet med bra betyg.
Ingen annan kunde få mig att känna mig smart med en klapp på axeln, så jag gjorde något åt saken.
I snart tre år har jag studerat upp mina gymnasie-betyg på komvux, och med mycket goda resultat. Och iochmed att jag bekräftat mig själv så har jag slutat tycka att jag är dum. Jag är faktiskt riktigt smart när jag tänker efter. =) *skryt skryt*

Självbekräftelse, det är nog den viktigaste ingrediensen till självförtroende. Ingen annan kan fixa det åt en, även fast det är härligt att få höra att man är bra från någon annan någon gång. Men om man inte tycker det själv från grunden så kommer aldrig komplimangerna stanna kvar i ditt hjärta. Om man älskar sig själv, kan även andra älska en fullt ut.

Och sen finns det såna underbara människor som ser igenom det dåliga självförtroendet, som Fredi här hemma t.ex, som älskar en ändå. Fast man inte fattar varför, eller hur man gjorde, eller vad har nu ser för något hos mig... =)

Min nästa självbekräftelse här i livet är att gå ner de kilona jag vill, kunna se mina höftben och nyckelben igen och ha snygga kläder.
En sak i taget, och jag kommer bli den lyckligaste människan på denna jord! =)

man kan ju alltid få drömma iaf... ;)

Det finns en liten 20-årig Sessan som älskar alla jättefina kartonger vi har överallt. söt.

Sömnlös i Stavsnäs

Klockan börjar närma sig 5 på morgonen här i stavsnäs och jag har inte sovit en blund. har försökt med det mesta, och tänkte sen att jag kanske bara behövde skriva av mig vad jag ligger och tänker på. Tittade lite trött mot min dagbok men så tänkte jag vafan... näe.. jag bloggar om det istället.

Tänker självklart mycket på flytten, är förväntansfull och spänd inför det. Varför vet jag egentligen inte. Tänk om man inte trivs, eller att det inte kommer kunna kännas som ett hem. Tänk om man har störiga grannar, eller grannarna tycker att vi stör? Vilka sorters gardiner skulle passa i vardagsrummet? Knäppt att ligga och tänka på sånt här jag vet, men jag kunde inte sluta... En massa sånt som snurrar runt.

Tänkte också på mina älskade djur. Har en svag känsla av att år 2009 kommer bli ett jobbigt år för mig. HUnden Torsten (Totte) har faktiskt gått och blivit döv. Han hör ingenting, 12 år betyder väl att han är gammal antar jag. Och diskbråck har han stackaren... Konstigt egentligen... Det känns som han fortfarande e min lilla bebis. Och sen har vi Bondkatten Ronny. Min favorit-katt och grabb nummer ett här i livet. Han fyller 19 nästa år och har verkligen blivit gammal och skröplig. Han var min bästa vän när jag var liten.
Sen har vi Norska Skogskatten Sessan här hemma. Hon fyller 20 nästa år och verkar ha blivit lite Senil. Men hon är ett bra sällskap och är mycket pratig av sig. Fast hon är lite seg ibland.

MAn får väl se det på ett vis. Tydligen vet man hur man tar hand om sina djur efter som de lever tills de blir riktigt gamla. Men jag vaknade upp efter en liten kort slummer och tänkte att alla dessa tre kommer dö nästa år. HELT SEPE jag veeeet.

Bara skita i och somna om antar jag. Men såna här tankar poppar upp lite då och då och då kan jag inte sova.

Tänker även att jag måste börja träna hårdare och oftare så att jag hamnar på min målvikt någon gång. Det här går alldeles för sakta. Tog fina bilder idag. Ärliga bilder på mig själv, med valkar och skavanker och hela bunten, men insåg att Fredi packat ner sladden för att kunna ladda ner bilderna på datorn från mobilen, så det blev inte att lägga in bilderna här på bloggen. Har en massa bilder där som jag vill lägga upp. Men det får bli en annan dag.

Nä, nu har alla fåniga och onödiga tankar gått ur mig, behövde bara få skriva om dem... Tro inte jag är knäpp, jag är bara lite mindre frisk... =)

Jag struntar nog i sömnen... Kommer aldrig upp imorn annars. Får bita i det sura äpplet och hålla mig vaken tills imorn kväll istället annars är dygnsrytmen helt förstörd den här veckan. Och det vill jag inte. Då får jag inget gjort.

Hoppas ni alla sover sött under era täcken och inte är medvetna om snökaoset som väntar er utanför dörren imorgon bitti... Ja, förutsatt att ni är någonstans i mellansverige vill säga. Skärgården är iaf snöig och orkan-blåsten börjar väl lägga sig men det är fortfarande mycket blåsigt.

Usch, är så trött nu. och jag märker själv att jag bara skriver en massa blaj. Inte alls sådant jag tänkt skriva i den här bloggen. Men hey! Det här är ju också en del utav mig! Inte sant?
Jag skriver mer imorgon så får vi se hur det gick med vilandet och träningen... oh, ser fram emot å köra ett hårt pass på gymmet imorn!

Natti natti