Om att inte tänka

"Det ska vara samma färg, fast upp och ner."

Det sa jag nyss på viktigt jobbmöte.

Jag älskar min intelligens idag.

Träningspepp

Har fått grymt bra erbjudande på årskort på Actic i Södertälje nu.
Nu jävlar skall det tränas satan!!

Mår inte bra av att inte träna.

Träning för mig är meditation och rekreation. Gör någonting för mig själv, som dels får min kropp att må bra, och som även rensar tankarna.

Jag är inte sån som tycker om att gå ut på promenader, powerwalks eller ut och kuta på ljusspåren. Det är verkligen ingenting för mig. Total smärta i knät (efter 4 operationer) och tråkigt som fan.

Nej, det är gym som gäller, med annat folk omkring, och eventuella gruppträningar.
Det motiverar mig och peppar mig och jag tycker att det är roligt.

Nu ska jag fan sätta igång igen.

Efter tre månader på kortison-behandling har jag gått upp 8 jävla kilo, och de ska bort!!!


Puss!

Jag anser mig själv frisk

Jag anser mig själv vara frisk.
Och läkare säger att jag är vid god hälsa...

Så varför äter jag då detta?

Cymbalta 60mg, 1st/dag
Ritalin 40mg 1st/dag
Circadin 5mg 1st/kväll
Oxascand 10mg 1-2st/dag
Medikinet 10mg 1st/eftermiddag
Budenofalk 3mg 1st/dag
Celebra 100mg 1st/dag
Imovane 5mg 1st/kväll


Känns som att "Doktor Mario" spelar tetris i min kropp.

Vad litar man på?

Det är drygt med adhd ibland.

Kan inte reda ut om den stora klumpen i magen beror på återkommande depression, stress eller bara vanlig jävla vardagsångest pga allt som händer omkring.

Trodde inte det skulle vara så svårt att gå vidare från ett uppbrott efter separationen för två år sedan.

Försöker med alla medel sysselsätta mig såpass mycket att jag slipper tänka, slipper känna. Men det pockar efter uppmärksamhet konstant.

Värst är det när jag ska sova. Då är tröttheten så jävlig att jag inte orkar stå emot känslorna.
Saknaden är som värst då.

Men mest efter samtalen, trösten att veta att någon bryr sig och tycker om den man är trots alla brister.


Har ändå haft en ganska bra vecka med gott umgänge och sena kvällar... men det är verkligen inte samma sak.

sitter på jobbet denna vecka, och nästa vecka är jag återigen ledig. Vilket jag både ser fram emot, och samtidigt inte.
För mycket fritid gör min hjärna galen. Och mitt hjärta sjukt.

Vänner ber mig att försöka hitta någon "ny", någon att finna tröst och kärlek hos igen.

Men det är det sista jag vill just nu.

Samtidigt som jag vill bli lämnad ifred, så vill jag inte vara så här ensam.

motivation

noll motivation.

Semester

Snart snart snart.
Räknar sekunderna tills arbetsdagen/veckan är slut.
Åka hem, dö i soffan, somna i soffan, och vakna när jag vill.

Blir till att stanna hemma första dagarna på semestern i alla fall.
Ska vänta på en bildel som ska levereras till mig. Fönsterhissmotor med mekanism för förardörren till min lilla prutt-volvo.
Sen skaffa sig lite popnit-verktyg, borrmaskin, och lim och ett extra par händer för återmontering av rutan så är det klart!

=)

Om det där med saknad...

Det går upp och ner, och fram och tillbaka.

Saknar som fan ena stunden, andra stunder "good riddance". Eller nej, det sista var lögn. Så känns det aldrig.

Men det blir inte lättare med tiden heller. Vilket suger.

Fina stunder och fantastiska minnen.

Saknaden är enorm.

Men så får det bli, när man låter andra bestämma över ens val.

Mammas visdomsord

Om hur man vänder allt negativt i livet till något positivt, så sa mamma min något smart igår.
Drottningen av metaforer.

"Från och med nu, tänker jag bara öppna kuvert med positiva besked."

Stundande semester

Härligt att äntligen få semester.

Bara rå om mig själv och få lite ledigt och samla energi.

Hade jag hoppats på. Men så är tyvärr inte fallet.

v.32 åker jag till mormor och morfar i Finland. För att säga adjö till min älskade fina mormor.
Hon har fått den olidligt tragiska sjukdomen Alzheimers. Jag vill hinna träffa henne innan hon glömmer bort mig. Men det gör förjävla ont att acceptera denna grymma sjukdom.
Men värst av allt är att jag är så långt ifrån dem att jag inte kan hjälpa till när de har det svårt.

Har semester även v.29.
Eftersom jag nyss sett till att bli singel, så är mina semesterplaner raderade, så det blir till att göra.... ingenting. Ihop med.... ingen.

Samma sak gäller för vecka 31.
Tyvärr.

Det är sorgligt enlig vissa säkert att man inte har någon att umgås med eller något att göra när man har semester.

De få vännerna man brukar träffa och umgås med är bortresta under dessa veckor, och att hitta på något med föräldrarna kommer inte på fråga med tanke på mammas Parkinssons.

Jävla piss-magen jag har verkar inte vilja bli symtomfri efter Kortison-kuren. Och 8kg har jag gått upp sedan i början på mars då jag började äta kortison.

Mitt liv i ett nötskal.
Fan bara jämmer och elände med allt.