är vi verkligen så svältfödda på kärlek?

tittade en sekund eller fyra på "Dagens man" med Carolina Gynning som programledare. Jag gillar Carolina, det gör jag. så inget illa om henne... den grymmaste skånskan hittills.
men hela programidén känns lika död som "Tur i kärlek" som visades tidigt 90-tal (?).

tjejerna står uppraddade som frivilla panelhönor och ska granska en stackars modig grabb som desperat vill ha en dejt för kvällen. och sen trycks det på knappar likt i "Talang" om man inte vill se stackarn igen och mer än halva tjejpanelen lyser rött som för att sparka in lite mer i grabben att han är evigt ratad, och det är den egentliga anledningen till varför han sökte till programmet från början.

Jag vet inte vem jag föraktar mest?

grabben som så desperat står och berättar om sina egenskaper och gör tricks likt en cirkus-hund för att få minst en av tjejerna att tycka han verkar värd en dejt. som låtsas oberörd när "de bästa" tjejerna valt bort honom. det genomskinliga leendet som försöker dölja besvikelsen när han insåg att han kanske inte var den player han trodde att han alltid varit tidigare.

eller är det tjejerna som tror att de gör det kvinnliga könet en tjänst genom att återta kontrollen över kärleken och dejtandet? som hänsynslöst och ytligt granskar grabbarna en efter en och ratar den ena för att "han inte såg ut som hennes smak", eller för en fras han formulerade fel, eller ett intresse som kändes alldeles för okänt för att våga sig på att lära sig om.

Det enda de här tjejerna gör är att ytterligare implementera uråldriga fördomar om kvinnor som individer med orimliga krav, eller underlig logik.

men det som upprör mig mest är att det skriker desperation om dem allihop. Är vi verkligen så svältfödda på kärlek att vi verkligen gör vad som helst för att träffa personen vi fantiserat om i våra overkliga drömmar om det perfekta förhållandet eller vår riddare på den vita springaren.

om alla slutade vara så kräsna och ytliga, så skulle fler hitta kärleken tror jag. Att våga ha tålamod med andra, och ge folk en chans och kanske två till.. att sluta vara så snarstucken och kinkig. man hittar aldrig den perfekta personen, för det perfekta förhållandet. men man kan komma riktigt nära om man bara vågar chansa...

oftast hamnar man väl ändå med den man trodde allra minst att man skulle hamna med? eller har jag fel?