Vem är Sockissen?

Är: 182cm lång, med storlek 42 i skor.
Har vägt 122kg som mest.

I Mars 2008 bestämmer jag mig för att gå ner i vikt.

I Juni 2010, har jag gått ner nästan 50kg.


I Juni 2013 har jag gått upp 20kg igen.

I Juni 2014 ska jag vara i form igen.

2011-07-31

2011-07-24

drömmar och mål...

hur får man en dröm om att uppnå något, till ett uppnåeligt mål?

man delar upp dem i småbitar, och tar en i taget.

jag fantiserar om vilka mål jag har med träningen och min kropp... men jag tänker också förnuftigt om att det är många små steg dit, och att det kommer att ta tid.

så för tillfället, ingen press. Det kommer en dag då jag får mer tid över till träningen och målen kommer närmre, men jag vägrar att hetsa på och försöka skynda på något.

Då ledsnar man... och skiter i allt.

Dum i huvet...

hjärnskakningen har gjort mig trög som satan...

glömmer bort namn, telefonnummer, saker att göra, viktiga prylar som ska med till jobbet glöms hemma, och prylar som ska stanna hemma följer med till jobbet...

Sedan NÄR behövde jag ha med mig en flaska balsam till jobbet och ha en skalstock hemma??
För er som inte vet vad en skalstock är, så är det en linjal som räknar utifrån skalan på ritningar så att du slipper räkna om, utan kika direkt på linjalen.
Ett jättebra arbetsverktyg, men inte fan har jag någonsin behövt en sån hemma??

Håller på och kollar runt lite på tapeter.
Det blir nog till nästa månad då jag inte betalt tredubbla hyror, men kul att kika runt ialla fall.

Lovar att uppdatera hur lägenheten ser ut innan och efter.

Försöker jogga lite. Men det är svårt att få energi till annat än jobb och sömn märker jag.

hörs sen.

2011-07-15

Trauma, och hanteringen av det.

jag börjar må bättre och bättre efter krocken.
var ute och kutade i förrgår och fick håll för första gången på flera år! tack för det jävla krock som gör inälvorna till potatismos.

men på nätterna är krocken fortfarande aktuell. vaknar kallsvettig efter att ha smällt gång på gång, och dött gång på gång i drömmen.

På dagarna är det okej. Jag pratar om det med de som frågar om det. Handen gör sig påmind, och är knappt användbar men läker så sakta den med.

Ibland får jag "Flash-backs" och känner hur hjärtat rusar och tårarna vill komma.
Jag andas då djupt och försöker tänka tankar som "Jag lever, jag mår bra, och det händer inte längre."

Idag var det svårt att tänka att det är över, men jag försöker.
Och jag går igenom de nya minnena som dyker upp, bearbetar, analyserar i bitar... tills de slutar vara skrämmande, eller slutar göra mig ledsen.

Det är svårt. Men livet går vidare. Tack och lov.

förväntan

jag längtar så mycket tills jag flyttar in i nya lägenheten!

var på Ikea idag och inhandlade lite köksprylar. Var på auktionshall för några dagar sedan och köpte antika stolar som jag ska tvätta och fixa till lite, och annat smått och gott och väl behövligt.

Kostar så jävla mycket med ett hem!!

Fan ett billigt skräp-underlakan kostar ju 200 spänn, och man behöver fan fler än ett underlakan.

Hittills har jag försökt göra en liten kalkyl över vad jag behöver köpa för att kunna ens leva och bo, och kostnaden är redan uppe i över 30 000! Och det är för de mest grundläggande sakerna... som säng, stekpanna, kastruller osv...

gaaaah!

men det ska bli skitkul!!

2011-07-14

Att komma vidare...

om det finns någonting jag lärt mig sedan uppbrottet från Fredrik förra året, och förlusten av vänner, bostad, och nu olyckan, och diagnosen och allt annat skit som hänt mig så är det hur man går vidare.

för man måste bara bestämma sig.

kan jag förändra detta, eller måste jag acceptera läget, även fast jag inte gillar det?

acceptans vs. förändring.
skitviktigt att förstå när vad ska användas.

jag kan fortfarande ibland bli ledsen över vad som hände mellan mig och fredrik, och saker som sades, och hur det hanterades, och valen som gjordes. Men jag kan inte ändra på det nu, och livet går ju vidare, så jag accepterar läget.

Jag önskar honom all lycka i livet, för att jag har också accepterat att vaken han eller jag var lyckliga med varandra, och måste då försöka finna lyckan på annat håll i livet.

Livet går vidare, så varför ska jag stanna kvar och älta i det förgångna? Då är det väl lika bra att jag hänger på livet och forsätter vidare jag med?!

Jag ser det hela som något som tillhör den delen av mitt liv, som var då. Inget som är nu. Så varför ska jag grina över det nu för?

Samma sak med olyckan. Den hände, det var traumatiskt, och jag drömmer fortfarande mardrömmar. Men det händer ju inte nu? Så jag lägger det bakom mig. Ser framåt, knyter fast de lösa trådarna som behövs, och börjar om igen, med något nytt.

Och det är jävligt skönt ska jag säga er... att gå vidare, uppleva nya saker, och utvecklas.

För livet är underbart spännande att leva.

2011-07-13

2011-07-12

Myslunch

På bästa kondiset!

Delselius i Gustavsberg.

Skickat från min Samsung Mobil

2011-07-11

Back on track again


Hjärnskakningen känns bättre, och jag vågar nog gå till jobbet snart.
Idag blev jag med ny bil.
Krocksäkra Arne blev hans namn. En blå metallic Volvo S80.

Känns stor och trygg att köra. Men fan vad skraj jag känner mig bakom ratten.
Traumat från olyckan sitter verkligen i.

Den 1:a september flyttar jag ju till egen lägenhet och håller på och kikar på passande gym i närheten av min nya bostad. Jag mår inte bra av att vara såhär otränad och slapp. Känner mig latare och tröttare för varje dag som går.

Men jag är påväg tillbaka!

2011-07-06

Hur man blir tjock...

Man ser till att krocka och därefter låta sig bli bortskämd.

Ompysslad

Blev hämtad från sjukan igår av kärleken, idag kom han förbi på rasten sin och pysslade om mig lite. Gull!
Har ont överallt, men det enda som syns är en svullen hand, och blåmärken efter bilbältet.

Ingen träningsstart denna vecka heller...

Jag skulle inte vara här idag.

2011-07-04

Nära döden

Krockade på motorvägen imorse i 110km/h.
Bilen är skrot men jag kom undan med blåmärken på levern och en rejäl hjärnskakning.
Änglavakt tror jag det heter va?

Ont gör det att krocka i de hastigheterna i alla fall. Inget att rekommendera.

2011-07-03

snyggve!

fint litet bloggvirus... nåt företag som postar egna inlägg... det var ju fint!


jag jobbar ihjäl mig, och rasar i vikt utan träning, antagligen p.g.a det höga tempot med jobbet. Jobbar 9-12 timmar per dag, 6 dagar i veckan... och jag älskar det!

imorn börjar jag mitt första projekt som platschef. ska bli skitkul!

jag är kär igen. fast jag egentligen inte vill... men kan inte låta bli. han är ju det finaste någonsin. och det visste jag ju förut också. och oavsett hur mycket jag har försökt glömma, släppa och gå vidare, så fastnar vi tillslut i varandras armar igen, utan att vi förstår hur. så jag slutar kämpa emot nu... det blir som det blir ändå.