Att komma vidare...

om det finns någonting jag lärt mig sedan uppbrottet från Fredrik förra året, och förlusten av vänner, bostad, och nu olyckan, och diagnosen och allt annat skit som hänt mig så är det hur man går vidare.

för man måste bara bestämma sig.

kan jag förändra detta, eller måste jag acceptera läget, även fast jag inte gillar det?

acceptans vs. förändring.
skitviktigt att förstå när vad ska användas.

jag kan fortfarande ibland bli ledsen över vad som hände mellan mig och fredrik, och saker som sades, och hur det hanterades, och valen som gjordes. Men jag kan inte ändra på det nu, och livet går ju vidare, så jag accepterar läget.

Jag önskar honom all lycka i livet, för att jag har också accepterat att vaken han eller jag var lyckliga med varandra, och måste då försöka finna lyckan på annat håll i livet.

Livet går vidare, så varför ska jag stanna kvar och älta i det förgångna? Då är det väl lika bra att jag hänger på livet och forsätter vidare jag med?!

Jag ser det hela som något som tillhör den delen av mitt liv, som var då. Inget som är nu. Så varför ska jag grina över det nu för?

Samma sak med olyckan. Den hände, det var traumatiskt, och jag drömmer fortfarande mardrömmar. Men det händer ju inte nu? Så jag lägger det bakom mig. Ser framåt, knyter fast de lösa trådarna som behövs, och börjar om igen, med något nytt.

Och det är jävligt skönt ska jag säga er... att gå vidare, uppleva nya saker, och utvecklas.

För livet är underbart spännande att leva.