Man ska vara jävligt försiktig med vad man önskar sig!

Det verkar som att min kropp har stannat upp lite när det gäller viktnedgången. Vilket i och försig är ganska skönt då jag inte kunnat träna lika mycket som jag egentligen behövt och velat. Verkar ligga mellan 90 och 91 just nu. Men det är helt okej känner jag. Bara jag inte går upp för mycket liksom. Känns ju som ett bakslag isåfall.
Jag har lovat mig själv att inte träna eller överansträna mig föränn antibiotikakuren är över. Min kropp behöver få ta igen sig. Sen ska jag sätta igång successivt igen.

Min målvikt ligger på 70-73kg. Så jag har en bit kvar. Men när man ser tillbaka så har man kommit en lång bit på vägen! Jag är stolt över mig själv, men långt ifrån nöjd ännu.
Är fortfarande en tjockis och det är jag trött på att vara.

Tänk att slippa känna att magen korvar sig varje gång man ska sätta på sig stumpor eller skor.
Att slippa känna rumpan dallra om man inte har tajta byxor. Att slippa känna att bh:n skaver under armarna. Och slippa känna att man får en valk på ryggen när man böjer sig lite bakåt?
Vilken härlig känsla det måste vara.

Försöker verkligen komma ihåg hur det kändes att vara sådär pinn-smal som jag var en gång i tiden. Kommer ihåg att jag skämdes över mina smala ben när jag red på ridskolan. Eftersom jag var/är så lång fick jag alltid ha de största hästarna. Men det resulterade antingen i att jag fick jobba lite hårdare för att hästen ens skulle känna att jag satt på ryggen på den, och att mina ben såg smalare ut än tändstickor.
Fan vad bortskämd jag var.
Kommer ihåg att jag också nångång undrade hur det kändes att vara tjock. Typ hur det kändes att ha valkar på magen...

haha... sådär. nu har jag provat det. Kan vi sluta prova nu?! Man ska vara jävligt försiktig med vad man önskar sig. :)

Idag ska vi åka till mina föräldrar! Det ska bli fint å träffa dem igen. ja, kanske inte lika mycket pappa som mamma... men det känns faktiskt lite bättre nu. =)
Jag ska hjälpa pappa måla om i källaren, och renovera lite på övervåningen.
Sen ska jag försöka träffa sandra och emma och patrik, å sacco...
saaaaaknar! :(
Så jäkla tråkigt att bo långt ifrån sina vänner. Men å andra sidan, så bor jag med fredi i världens finaste lägenhet, i ett jättemysigt område... negativt = min sepe granne, som kan börja banka i väggen redan EN minut över tio om vi pratar högt här hemma...

äsch, finns alltid nåt dåligt med allt. om man letar. så jag tänker sluta leta... =)
en ny positiv Emma är född!............. eller inte. ;)


pooooos!