Stundande semester

Härligt att äntligen få semester.

Bara rå om mig själv och få lite ledigt och samla energi.

Hade jag hoppats på. Men så är tyvärr inte fallet.

v.32 åker jag till mormor och morfar i Finland. För att säga adjö till min älskade fina mormor.
Hon har fått den olidligt tragiska sjukdomen Alzheimers. Jag vill hinna träffa henne innan hon glömmer bort mig. Men det gör förjävla ont att acceptera denna grymma sjukdom.
Men värst av allt är att jag är så långt ifrån dem att jag inte kan hjälpa till när de har det svårt.

Har semester även v.29.
Eftersom jag nyss sett till att bli singel, så är mina semesterplaner raderade, så det blir till att göra.... ingenting. Ihop med.... ingen.

Samma sak gäller för vecka 31.
Tyvärr.

Det är sorgligt enlig vissa säkert att man inte har någon att umgås med eller något att göra när man har semester.

De få vännerna man brukar träffa och umgås med är bortresta under dessa veckor, och att hitta på något med föräldrarna kommer inte på fråga med tanke på mammas Parkinssons.

Jävla piss-magen jag har verkar inte vilja bli symtomfri efter Kortison-kuren. Och 8kg har jag gått upp sedan i början på mars då jag började äta kortison.

Mitt liv i ett nötskal.
Fan bara jämmer och elände med allt.