Stundande semester

Härligt att äntligen få semester.

Bara rå om mig själv och få lite ledigt och samla energi.

Hade jag hoppats på. Men så är tyvärr inte fallet.

v.32 åker jag till mormor och morfar i Finland. För att säga adjö till min älskade fina mormor.
Hon har fått den olidligt tragiska sjukdomen Alzheimers. Jag vill hinna träffa henne innan hon glömmer bort mig. Men det gör förjävla ont att acceptera denna grymma sjukdom.
Men värst av allt är att jag är så långt ifrån dem att jag inte kan hjälpa till när de har det svårt.

Har semester även v.29.
Eftersom jag nyss sett till att bli singel, så är mina semesterplaner raderade, så det blir till att göra.... ingenting. Ihop med.... ingen.

Samma sak gäller för vecka 31.
Tyvärr.

Det är sorgligt enlig vissa säkert att man inte har någon att umgås med eller något att göra när man har semester.

De få vännerna man brukar träffa och umgås med är bortresta under dessa veckor, och att hitta på något med föräldrarna kommer inte på fråga med tanke på mammas Parkinssons.

Jävla piss-magen jag har verkar inte vilja bli symtomfri efter Kortison-kuren. Och 8kg har jag gått upp sedan i början på mars då jag började äta kortison.

Mitt liv i ett nötskal.
Fan bara jämmer och elände med allt.

Om att försöka slappna av och vara ledig

Påsken...
Är hemma hos päronen i Bålsta och ska försöka mig på att njuta av långledigt.

Men när man vet att nästkommande vecka på jobbet kommer att bli tuff och stressig är det svårt.

Så jag ska sitta imorgon och göra en sammanställning och lite statistikprotokoll inför uppföljning och återkoppling av projektet. Sista tampen nu men bara några få veckor kvar innan det ska vara klart.

Är jobbigt även att inte riktigt klara av att vara ledig när jag själv mår som jag gör. Och på det så är mammas Parkinson ganska svår och det är tufft att behöva se.

Har haft första samtalet på väldigt lång tid med pappa utan att vi bråkar och jag blir ledsen och vansinnig.
Det var skönt.

Men nånstans vet jag att även det går över, och snart ligger vi i luven på varandra igen och bråkar.


träning blir det inget av heller förrän jag och läkaren vet hur behandlingen tar på min mage.
Känner mig trött och orkeslös i kroppen av mediciner och sjukdomen i sig... men jag hoppas på förbättring.
De flesta av sjukdomssymtomen är borta efter bara fem dagars behandling, så jag har hopp om livet.

I övrigt tänker jag okynnesdricka en jävla massa must.

Puss på er.

Jag önskar inte ens min värsta fiende detta...

.. att se sin mamma sakta dö framför ens ögon varje dag.
... när man väl accepterat en svårighet, så försvinner fler funktioner, och andra förvärras...

.. jag vill bara skrika rakt ut: BLI FRISK FÖR I HELVETE!!!

Men det fungerar inte så.

Det är inte en dödlig sjukdom. Det är inte den som dödar henne.

Men den värsta känslan av dem alla... är att det är bara döden som kommer släppa henne helt fri från smärtan.

Jag hatar Parkinssons sjukdom, mest av allt på denna jord.