Vad litar man på?

Det är drygt med adhd ibland.

Kan inte reda ut om den stora klumpen i magen beror på återkommande depression, stress eller bara vanlig jävla vardagsångest pga allt som händer omkring.

Trodde inte det skulle vara så svårt att gå vidare från ett uppbrott efter separationen för två år sedan.

Försöker med alla medel sysselsätta mig såpass mycket att jag slipper tänka, slipper känna. Men det pockar efter uppmärksamhet konstant.

Värst är det när jag ska sova. Då är tröttheten så jävlig att jag inte orkar stå emot känslorna.
Saknaden är som värst då.

Men mest efter samtalen, trösten att veta att någon bryr sig och tycker om den man är trots alla brister.


Har ändå haft en ganska bra vecka med gott umgänge och sena kvällar... men det är verkligen inte samma sak.

sitter på jobbet denna vecka, och nästa vecka är jag återigen ledig. Vilket jag både ser fram emot, och samtidigt inte.
För mycket fritid gör min hjärna galen. Och mitt hjärta sjukt.

Vänner ber mig att försöka hitta någon "ny", någon att finna tröst och kärlek hos igen.

Men det är det sista jag vill just nu.

Samtidigt som jag vill bli lämnad ifred, så vill jag inte vara så här ensam.

Sorg

En sorgeprocess ser olika ut för alla.

Men en sak har vi alla gemensamt.

Sorg suger brutal-balle!!

kan man få träningsvärk i hjärtat?

om man går igenom en kris, eller bara en massa strul under en längre period, så känns det nästan som om man har en molande värk i bröstet efteråt...
som träningsvärk... eller mjölksyra kanske?

som om man inte orkar ta ett enda steg till i känslokarusellen för då stupar man.

det får vara bra nu med det negativa dramat. Det får vara slut på feghet och dumhet.
och det får absolut vara slut på distraktion från det som är viktigt.

Jag tänker födas på nytt nu... det kommer vara smärtsamt, men jag vet att det är värt det av tidigare erfarenheter.

sorgligt slut och lycklig början

Imorgon så flyttar en av de bästa människorna på denna jord, Martin (aka Dr. Dryg) till Australien för att studera manus-författning på nån högskola i Perth.

Jag och Martin har varit vänner sedan jag var kanske 14år, så det är iaf över 10års vänskap.
Och mellan 15och 16års ålder så spenderade jag säkert 90% av min vakna tid med honom, och nästintill bodde hos honom i hans lilla etta på Slånbärsvägen i Enköping.

Sen kom min student, och jag ryckte in i lumpen, och Martin flyttade till Molkom i Värmland för att plugga och vi sågs inte så mycket alls.
Jag hade träffat Fredi och han hade träffat sin Becka och mycket hade hänt och förändras. Ändå så har det alltid känns som om ingenting har hänt när vi träffats.
Vi skrattar lika mycket som sista gången vi sågs, och "ordbajsar" minst lika mycket som alltid.

Det finns få vänner som man kan ha så nära trots att de fysiskt sätt är långt ifrån.

Jag kommer sakna livet ur mig Martin under de närmsta två åren.
Du har betytt så mycket för mig, och betyder fortfarande mycket.

Älskar dig vännen. Kom hem hel och lycklig.

Hallelujah

Hallelujah med Leonard Cohen har ju blivit allas "speciella" sång den senaste tiden...
vilken inte är konstigt för den är oerhört vacker.

Och när man som jag precis förlorat någon man älskat djupare än någon, så är det vara en version som duger.

Och det är DEN HÄR.

Jag förbannar mig själv för min egna sorg. Men livet går vidare. Med eller utan dig...

"...it's not a cry that you'll hear at night, it's not somebody who's seen the light, it's a cold and it's a broken Hallelujah..."