Ett långt inlägg om saknad och att växa upp

Jag saknar ganska mycket i mitt liv nu när det enda jag verkar ha tid och ork till är att jobba.

Jag saknar Maria... våra fikastunder på Dellan i Gustavsberg och våra fnitterattacker på lektionerna vi hade tillsammans i Komvux.

Jag saknar Tina och hennes fina dotter Zara. Zara som blivit en stor tjej nu, och när man pratat med henne i telefon eller träffat henne så passar hon på att tala om för mig att vi minsann kan åka till Akvariet på Skansen i sommar.
Det skulle blivit av förra sommaren, men i samma veva som Tina väntade lilla Milo, så fick nog Zara en liten kris inför alla förändringar som skulle bli och vågade inte åka utan mamma. Så det fick ställas in. Men nu känner hon sig redo, så det ska jag verkligen se till att det blir av!

Tina saknar jag verkligen efter min flytt från Värmdö (separationen från Fredi) och att jobb kommit i vägen.
Vi umgicks nästan varje dag, och pratade i alla fall med varandra varje dag per telefon.
Helgerna med middagar och ett glas vin, eller våran spontana krogkväll i Hemmesta.
Mycket skratt med den tjejen, även mycket tårar.
Hon har funnits där för mig när jag haft det tungt, och jag har försökt finnas för henne.

Jag saknade Nettan mycket efter hon flyttat från Värmdö. Men nu bor vi närmre varandra och kan ses lite då och då. Det är väldigt kul tycker jag.

Marie min älskade barndomsvän bor ju bara några minuter ifrån mig nu, från att vi varit åtskiljda sedan 2001 och bara träffats lite sporadiskt.
Hon ställer upp i vått och torrt och betyder otroligt mycket för mig. Vi har varit "bästisar" sedan vi gick i 2:a klass i grundskolan. Hon var nyinflyttad till Skokloster, och jag hade bott där redan i 2år, och innan dess haft sommarstuga där. Så jag passade på att visa henne vad man kunde göra och vi hade jättekul tillsammans.
Allt bus vi gjorde och nästan skäms över idag! Jag ler bara jag tänker på det.

Suzan är ju en relativt ny bekantskap, som kommit att betyda en hel del. Vi träffades faktiskt genom bloggandet, och att jag en dag vågade bryta mitt osociala betteende och rädsla för okända människor och följde med på test-träning av PoleDance. Efter det har vi kanske inte träffats så ofta, men de gånger man gjort det så har vi haft det trevligt. Och jag känner titt som tätt att jag saknar hennes energi och frispråkighet. Nu bor hon i Skåne, och hon saknas här i Stockholmsområdet. Men ingenting är omöjligt och jag får passa på att träffa henne när hon är upp på besök, och kan ju kanske planera in en helg att besöka henne med.

Men jag antar att det är det här som följer med när man växer upp och blir vuxen.
Livet förändras konstant, med mer eller mindre roliga saker. Vänner försvinner och tillkommer. Även det på mer eller mindre roliga sätt.

Men vissa får man fan ta och anstränga sig lite extra för. För att hålla kontakten oavsett avstånd mellan och tidsscheman som inte passar ihop.

Vissa människor tar man lite extra hand om. De som verkar ha bosatt sig permanent i en del av hjärtat och dyker upp i tankarna lite titt som tätt.

De flesta av mina vänner har skaffat barn och familj, så de är inte längre lika flexibla när det kommer till att ta en snabb fika på stan, eller ses över en helg. Det kräver lite mer planering... Och det är inte direkt min starka sida ska jag väl erkänna.

Men jag ska få tid till det med!!

Om vänskap

Vänner... konstiga människor de där som kan klassas in i den kategorin.

De finns där när man behöver dem som mest, fast man inte bett om det.
De älskar en när man förtjänar det som minst.
De ställer upp och hjälper till, när man "kan själv".

Och de sparkar en i arslet när man önskar det som minst, men behöver det som mest.

S. en kollega som visat sig bli en riktigt bra vän. Och som bjuder på kaffe när man har tråkigt, och för att jag inte har egen kaffebryggare ännu. Så han håller mitt koffein-beroende i schack.

Och älskade älskade M. vänner sedan barnsben och trots helt olika liv och personligheter förstår vi varandra som ingen annan.
En värdefull vänskap som jag håller nära hjärtat.

Vänskap... en av de viktigaste ingredienserna i livet för att vara lycklig.

inte lätt

..det är inte lätt att vara just jag... men det är jävligt spännande! Och oftast ganska kul och händelserikt.

... men det finns nog en sak som är bra mycket mer svårt än att vara jag.
och det är att vara MED mig.

Jag tar jävligt mycket plats.
Inte så att jag skriker, eller viftar mycket med händerna.
Och jag tar inte längre upp två platser på bussen med min breda röv.
Näe... inte så.

Men jag har lite svårt att ta ett djupt andetag och läsa in situationer.
Vilket gör det lite ångestladdat för mig att vara social.

Så om du tvekar, eller normalt sett är lite tystlåten av dig...
...så finns det risk att jag råkar köra över dig.

Det är inte meningen... och inte alls så jag vill vara, eller så jag vill framstå.

Men jag HINNER INTE stanna upp... för mitt huvud springer ifrån mig hela tiden.

Jag kanske verkar självupptagen. Kanske rent av självgod.
Kanske ser du mig som en besserwisser. Eller bara rent av en idiot.

Vad du än stör dig på hos mig, så lovar jag dig en sak:

Jag har redan hatat mig själv alldeles för länge för dessa små egenskaper, och är smärtsamt medveten om dem.

Men det är bra nu med det...

Jag är den jag är, och även fast livet handlar om kompromisser, tänker jag inte låtsas vara någon jag inte är.
För om du står ut med att jag är jobbigast av alla... och tycker om mig ändå. Så är det i alla fall MIG som du tycker om, och inte en blek kopia.

PUSS på alla fighters!

sorgligt slut och lycklig början

Imorgon så flyttar en av de bästa människorna på denna jord, Martin (aka Dr. Dryg) till Australien för att studera manus-författning på nån högskola i Perth.

Jag och Martin har varit vänner sedan jag var kanske 14år, så det är iaf över 10års vänskap.
Och mellan 15och 16års ålder så spenderade jag säkert 90% av min vakna tid med honom, och nästintill bodde hos honom i hans lilla etta på Slånbärsvägen i Enköping.

Sen kom min student, och jag ryckte in i lumpen, och Martin flyttade till Molkom i Värmland för att plugga och vi sågs inte så mycket alls.
Jag hade träffat Fredi och han hade träffat sin Becka och mycket hade hänt och förändras. Ändå så har det alltid känns som om ingenting har hänt när vi träffats.
Vi skrattar lika mycket som sista gången vi sågs, och "ordbajsar" minst lika mycket som alltid.

Det finns få vänner som man kan ha så nära trots att de fysiskt sätt är långt ifrån.

Jag kommer sakna livet ur mig Martin under de närmsta två åren.
Du har betytt så mycket för mig, och betyder fortfarande mycket.

Älskar dig vännen. Kom hem hel och lycklig.

Till mina vänner...

Jag ber om ursäkt för alla gånger jag sträckt fram en hand i löfte om att finnas där, för att sen försvinna och inte finnas tillgänglig när det behövs som mest.

Har bara lite svårt att inse att jag kanske måste prioritera mig själv ibland. För jag bryr mig så mycket om er, att jag är mer intresserad av att få er att må bra och lyckliga än vad jag är att läka mig själv.

Men jag finns här. Även om jag inte sträcker fram handen alla gånger.