Ett långt inlägg om saknad och att växa upp

Jag saknar ganska mycket i mitt liv nu när det enda jag verkar ha tid och ork till är att jobba.

Jag saknar Maria... våra fikastunder på Dellan i Gustavsberg och våra fnitterattacker på lektionerna vi hade tillsammans i Komvux.

Jag saknar Tina och hennes fina dotter Zara. Zara som blivit en stor tjej nu, och när man pratat med henne i telefon eller träffat henne så passar hon på att tala om för mig att vi minsann kan åka till Akvariet på Skansen i sommar.
Det skulle blivit av förra sommaren, men i samma veva som Tina väntade lilla Milo, så fick nog Zara en liten kris inför alla förändringar som skulle bli och vågade inte åka utan mamma. Så det fick ställas in. Men nu känner hon sig redo, så det ska jag verkligen se till att det blir av!

Tina saknar jag verkligen efter min flytt från Värmdö (separationen från Fredi) och att jobb kommit i vägen.
Vi umgicks nästan varje dag, och pratade i alla fall med varandra varje dag per telefon.
Helgerna med middagar och ett glas vin, eller våran spontana krogkväll i Hemmesta.
Mycket skratt med den tjejen, även mycket tårar.
Hon har funnits där för mig när jag haft det tungt, och jag har försökt finnas för henne.

Jag saknade Nettan mycket efter hon flyttat från Värmdö. Men nu bor vi närmre varandra och kan ses lite då och då. Det är väldigt kul tycker jag.

Marie min älskade barndomsvän bor ju bara några minuter ifrån mig nu, från att vi varit åtskiljda sedan 2001 och bara träffats lite sporadiskt.
Hon ställer upp i vått och torrt och betyder otroligt mycket för mig. Vi har varit "bästisar" sedan vi gick i 2:a klass i grundskolan. Hon var nyinflyttad till Skokloster, och jag hade bott där redan i 2år, och innan dess haft sommarstuga där. Så jag passade på att visa henne vad man kunde göra och vi hade jättekul tillsammans.
Allt bus vi gjorde och nästan skäms över idag! Jag ler bara jag tänker på det.

Suzan är ju en relativt ny bekantskap, som kommit att betyda en hel del. Vi träffades faktiskt genom bloggandet, och att jag en dag vågade bryta mitt osociala betteende och rädsla för okända människor och följde med på test-träning av PoleDance. Efter det har vi kanske inte träffats så ofta, men de gånger man gjort det så har vi haft det trevligt. Och jag känner titt som tätt att jag saknar hennes energi och frispråkighet. Nu bor hon i Skåne, och hon saknas här i Stockholmsområdet. Men ingenting är omöjligt och jag får passa på att träffa henne när hon är upp på besök, och kan ju kanske planera in en helg att besöka henne med.

Men jag antar att det är det här som följer med när man växer upp och blir vuxen.
Livet förändras konstant, med mer eller mindre roliga saker. Vänner försvinner och tillkommer. Även det på mer eller mindre roliga sätt.

Men vissa får man fan ta och anstränga sig lite extra för. För att hålla kontakten oavsett avstånd mellan och tidsscheman som inte passar ihop.

Vissa människor tar man lite extra hand om. De som verkar ha bosatt sig permanent i en del av hjärtat och dyker upp i tankarna lite titt som tätt.

De flesta av mina vänner har skaffat barn och familj, så de är inte längre lika flexibla när det kommer till att ta en snabb fika på stan, eller ses över en helg. Det kräver lite mer planering... Och det är inte direkt min starka sida ska jag väl erkänna.

Men jag ska få tid till det med!!