Ärligt om uppbrottet

Visst låter jag positiv? Visst låter jag glad? Visst känner jag mig lycklig?

Absolut! Visst är det så! Utan tvekan är jag stark. Och självförtroendet och självkänslan är mycket god.
Men SJÄLVKLART är det inte roligt att separera och börja om sitt liv på nytt efter nästan 6år med samma karl.

Men jag måste få fokusera på det roliga och positiva för att ens orka med.
Men på kvällarna, när jag är ensam och ingen annan ser...
då kommer tårarna.

inte för att jag inte vill detta, eller för att jag önskar att det var på ett annat sätt.
nej. Utan för att jag sörjer.

Och det får jag göra utan att någon ska behöva ifrågasätta mitt/vårat beslut! Eller försöka övertala mig om att jag nog egentligen ångrat mig och borde kämpa lite till.

Det är klart att det är svårt! Jobbigt! Hjärtslitande till och med.
Men jag och Fredrik har tagit ett gemensamt beslut att detta är för det bästa för oss båda, och att det är såhär det måste bli.
Vi behöver båda bara lite tid för att vänja oss vid tanken, och landa i våra respektive nya vardagar. Så snälla... låt detta få fortgå utan mer drama tack.

Det här är det enda jag kommer skriva om mina känslor inför själva separationen från han jag trodde var mitt livs kärlek. Jag anser det vara en privatsak, och om jag inte för det på tal med dig personligen eller genom mail/msn/fisbok, så uppskattar jag om vi byter samtalsämne. Det här upptar ändå så mycket utav min vakna tid och mina drömmar att jag behöver något annat att tänka på.

och jag behöver också skratta lite.

men jag älskar dig/er för att ni bryr er... men bry er inte så mycket just nu bara. Det är lite tungt det här stundtals.

Workingclass hero

kunde inte sova. så jag målade naglarna. det blev fult. sen gick jag en promenad runt kvarteret. men glömde ha på mig långkallingar. och det var KALLT kan jag tala om.

typ -17 grader säger det i mitt fönster nu.

stackars fredi som ska jobba på taken imorn i den här kylan.

a juste... han var på tv4 idag också. på nyheterna när de pratade om rasrisken på snö och istappar i stockholm.... nån hade filmat honom när han stod där på taket och skottade och hackade is.

han var lika snygg som vanligt. men han är altid lite snygare när han jobbar... =)

Den enorma besvikelsen

F: "Ja jävlar! Jag tror nog att jag blivit lite bajsnödig!" Han skiner upp som en sol och går in badrummet och låser dörren efter sig. Bara för att komma ut två minuter senare och se mer olycklig ut än ett barn som endast fått mjuka paket i julklapp.

E: Gick det bra?

F: Nä... det bara kurrade i magen.

E: Det var ju inte bra. Lilla vän. Höhö.

F: Du anar inte hur långt livet känns när man inte kan bajsa.

E: Nä... höhöhöhöhööö..

Om när han kniper

F: ... fan... jag har inte skitit på två dar! vad är det för fel?!

E: tack för informationen älskling.

F: Men förstår du inte vad det här betyder?! Jag kommer vara as-grinig tills jag gått på toa!

E: Men gå på toa då!

F: Jag är ledsen... men det går inte.

E: Suck.

Detektivarbete på hög nivå

tog en liten paus från tvättandet och städandet och hör en snarkning från vardagsrummet...
en riktigt ordentlig "karl-snarkning"....

Och den kom inte härifrån trots att han är en ordentlig "karl".. höhö.

hur kan det komma så STORA ljud från en sådan liten kropp? jag förstår inte.


Den här kanelbullen skrämmer mig.

ang. måtten

tänkte efter lite. och det känns inte som, och JAg tycker inte att det ser ut som att det är SÅ mycket jag gått ner överallt... men måtten togs när jag vägde 110kg, och jag gissar på att måttbands-systemet inte ändrats avsevärt mycket sedan dess... men det känns konstigt...

jag ska inte jämföra med början längre. Känns fel. jag var så stor då och jag vet att jag inte kommer hamna där igen, så det motiverar mig inte längre då det är så länge sedan.

Så det får bli från omstarten i September som mätandet ska jämföras med.

Fredi är hemma och är sjuk, jag har en helvetes huvudvärk, och Lax med Äggsås är nog bland det godaste jag ätit på mycket länge.

harebrahej.

Om Fredi och fittpiercingen

Eftersom någon varit modig och skrivit anonymt till mig, så tänkte jag vara modig och svara tillbaka.

Jadu... Anonym.
Jag har velat töja öronen sedan jag var ung tonåring, men eftersom jag ville veta att jag var helt säker på min sak så har jag väntat med det. Och eftersom jag fortfarande tycker det är grymt snyggt så slog jag slag i saken och ska nu töja till 10mm.
Och angående varför jag skriver FREDI istället för FREDRIK är inte utav lathet. (vilket man kan tycka om att inte "orka" skriva sitt namn utan skriver anonymt istället)
Fredi är vad JAG kallar honom, och har gjort sedan vi träffades.
Så vem du än är... se dig själv i spegeln och ställ dig frågan om du verkligen mådde bättre av att skriva den där bittra kommentaren?...

Jag mådde då bättre över mig själv då jag kände mig ett uns bättre som människa.

Tack för mig!

hmm... undra om jag inte ska sätta igång och pierca fittan också i ren "tonårs"-mani... BARA FÖR ATT JÄVLAS med de som inte ser piercingar och tatueringar som den konstform den är, utan bara som en symbol för tonårens rebell-uppror.

... etc...

fredrik är hemma nu. vi ska strax åka till mina föräldrar över helgen...

fortsättning följer... kanske glömmer han bort repan helt och hållet??

hoppas!

dagen innan jag blev singel

berättade jag inte förut att Fredi var så glad i bilen för att vi lackat om den helt och hållet?

Lyckan har varit total, och han har hållt på med bilen och putsat varje helg...

idag körde jag in i cykelhuset vid parkeringen...

behöver jag säga mer än att Fredi slängde på luren i örat på mig?


P.s... det blev inte så farligt som man kan tro... bara en repa i plasten på kofångaren... men det hann jag aldrig säga till honom...

DAS BOOT, och flytt

Har inte haft tillgång till datorn sedan kryssen, har flyttat för fullt nämligen... Kryssningen var bäst! Vnv Nation och Infected Mushroom var grymma! Jag Sandra och Adde sprang över till Finland på morgonkvisten och sen snabbt tillbaka då varken Adde eller Sandra vart där tidigare... =)
Nu sitter jag här med ryggskott... Vart på sös i natt, blev hämtad med ambulans, för att jag inte kunde kissa... tråkigt. men det gick förvånansvärt fort ändå för att vara akuten på Södersjukhuset. Brukar ta massor av timmar, sist var jag där i 16 timmar, nu var jag bara där i fyra. Malin följde med också. Det var kul, för hon hittar alltid på en massa bus. En senil tant med bruten handled såg precis ut som astrid lindgren, och vi fick lust att lyssna på sagor. Istället fick vi lyssna på en 82:årig alkis som var asnöjd över att de inte snott biran för honom som han gömt i en ica-kasse. Och han var så glad att de tvättat hans kläder... 7 gånger på en halvtimme berättade han om det. Nån annan ilade förbi på en bår med andningshjälp á la City Akuten. Och hög på smärtstillande som jag var så började jag fnissa åt att påsen som sköterskan trykte på för att ge honom luft lät som att den fes varje gång han släppte på trycket...

jaja, nu är det dagen efter, ryggen är lite bättre, men inte bra. och snart snart snart är jag helt ute ur gamla lägenheten i stavsnäs och fastboende i Gustavsberg... och det är såååå fint! Min fredi är hemma nu också... han e så fin. min sötis. =)

Love love and küsses!