Ärligt om uppbrottet

Visst låter jag positiv? Visst låter jag glad? Visst känner jag mig lycklig?

Absolut! Visst är det så! Utan tvekan är jag stark. Och självförtroendet och självkänslan är mycket god.
Men SJÄLVKLART är det inte roligt att separera och börja om sitt liv på nytt efter nästan 6år med samma karl.

Men jag måste få fokusera på det roliga och positiva för att ens orka med.
Men på kvällarna, när jag är ensam och ingen annan ser...
då kommer tårarna.

inte för att jag inte vill detta, eller för att jag önskar att det var på ett annat sätt.
nej. Utan för att jag sörjer.

Och det får jag göra utan att någon ska behöva ifrågasätta mitt/vårat beslut! Eller försöka övertala mig om att jag nog egentligen ångrat mig och borde kämpa lite till.

Det är klart att det är svårt! Jobbigt! Hjärtslitande till och med.
Men jag och Fredrik har tagit ett gemensamt beslut att detta är för det bästa för oss båda, och att det är såhär det måste bli.
Vi behöver båda bara lite tid för att vänja oss vid tanken, och landa i våra respektive nya vardagar. Så snälla... låt detta få fortgå utan mer drama tack.

Det här är det enda jag kommer skriva om mina känslor inför själva separationen från han jag trodde var mitt livs kärlek. Jag anser det vara en privatsak, och om jag inte för det på tal med dig personligen eller genom mail/msn/fisbok, så uppskattar jag om vi byter samtalsämne. Det här upptar ändå så mycket utav min vakna tid och mina drömmar att jag behöver något annat att tänka på.

och jag behöver också skratta lite.

men jag älskar dig/er för att ni bryr er... men bry er inte så mycket just nu bara. Det är lite tungt det här stundtals.