Kärleksförklaring till barndomens vagga

Är hos mina föräldrar under påsken. Skönt med lugnet på landet.

Ja det här är verkligen på landet.

Även om det finns villor runt omkring och ganska "mycket" hushåll på den här halvön mitt i mälaren (ca: 2000 fastboende), så är det skog överallt.

Härliga skogsstigar att gå på promenad med hunden på, en herrgård bara 200 meter bort som har stora fårhagar och lammen som skuttar på våren. Samma herrgård jag jobbade mitt första sommarjobb på för den Botaniska Proffessorn och hans tyska fru (även kallad nazi-Ilse). Påtandes i deras olika trädgårdar med de olika vackra statyerna mer eller mindra antika tjänade jag en herrejösses-lön på 30kr i timmen. För mig var det en hejarlön utan dess like och jag hade råd att betala min avgift för hästen jag var medryttare på, vid ett av de tre större stallen bara ytterligare en kilometer bort.

Diket som fylls med blåsippor till bredden är det säkra vårtecknet, då det fortfarande kan ligga snö kvar bland granrötterna ända in i maj många år.

På nätterna hör man både räven och rådjuren skälla efter sina ungar eller bara som en varning för varandra att inte komma för nära. Ibland hör man ett hjärtskärande skrik följt av rävens skall. Då fick han middag för den kvällen, det var bara en kanin som fick sätta livet till. Eller en hare. Det finns ju både och som lever vilt här omkring.

Älgen lämnar djupa spår i mossan uppe vid sankmarken bredvid H-berget som är kommunens högsta punkt. Det är även en k-märkt och outgrävd fornlämningsplats. Tydligen en gammal borg från vikingatiden.

Stora stenbumlingar man ser spåren efter slipning av annan sten eller metall i. Vissa stenar med "graffiti" på i form av jägare och rådjur, båtar fyllda med folk, och andra oidentifierade bilder. Allting halvt slukat av tidens mossa som försöker skydda lämningarna mot nyfikna och hänsynslösa människor som vill ha med sig souvenirer från sin vårpromenad.

Klotrunda stenar i alla storlekar, slipade för att passa in i varandra i de gryt-liknande hålorna. Vad de har varit vet ingen, men de ligger strategiskt utplacerade längs med lämningarna från något som kan liknas vid en vägg eller mur.

När vädret tillåter kan man ta cykeln 4 kilometer ner mot mälarens strand och sätta sig på borggården till Skoklosters slott. (Mer om min kärlek till denna oerhörda kulturskatt skriver jag i ett enskilt inlägg.)

Om man inte sitter i bokallén och njuter av arkitekturen från 1500-talet på Carl Gustaf Wrangels barndomshem, Stenvillan, så njuter man av den kritvita fasaden på slottet från 1600-talet med de fyra, inte så höga, men ändå så ståtliga tornen.

När man "tröttnat" på den vyn (omöjligt), så går man kanske ner till Skokloster kyrka för en stund för sig själv, eller bara för att stilla sin historiska nyfikenhet ytterligare och spana in gravstenarna från 17oo-talet och försöka fantisera ihop hur livet var då.

Kyrkan stod här långt innan allt annat. Från 1200-talet är den. Röda tegelstena pryder fasaden, och enormt vackra fönster med alla färger man kan tänka sig släpper in ett dovt evangeliskt ljus i den stora byggnaden. Var man inte troende innan, så blir man det då, om än så bara för stunden.

Vapensköldarna som pryder huvudgångens väggar med allehanda riddarnamn och ättnamn från 1500-talet, med allt från bilder av liljor i guld, eller hjärtan av sten. En skräckinjagande grip som håller skölden i sina klor, eller en dovhjort som vaktar skölden med harmonisk blick.

Wrangels fars sarkofag prydd av en stillsam dödsmask liggandes i djup sömn, med full rustning på, som bara väntar på att bli väckt ur sin törnrosasömn och berätta om allt som viskats i förtroende i kyrkan sedan han lades till vila i början av 1600-talet.

Släktträd för familjen Wrangel pryder väggarna bredvid altaret. Wrangel som var slottherrarna och byggarna av slottet.

Mycket gott skrevs om fältherren Wrangel på hans tid.

Men man glömde nog bort att bakom alla stora planer om slottsbygget och en blomstrande örlogshamn i Skokloster, så var han nog egentligen bara en simpel plundrare.

De enorma vackra ljuskronorna som fyller kyrkan med glimmer, från närmare 1000 stearinljus som speglas mot de guldpläterade änglarna och de rokoko-snirkliga ljusarmarna är bland det första man lägger märke till när man kommer in från vapenhuset och in i kyrkosalen. När blicken går upp mot taket efter man gått upp från de tre granitstegen under orgelläktaren så slås man av takets höjd och ljuskronornas storhet.

Men allt är inte guld som glimmar... De är från början stöldgods från Wrangels fälttåg i polen, och han tyckte väl att de skulle passa bättre i "hans" kyrka än i polen.

Från början tillhörde det även ett nunnekloster till kyrkan. Det enda som vittnar om detta idag är små stenlämningar mot slottets håll i äppelträdgården, och nunnegången som man kommer åt genom en lönndörr, bredvid dörren till orgelläktaren.

Idag får man inte längre gå där då risken för att golvet ska rämna är för stor. Men i den trånga och mörka gången satt nunnorna på rad under gudstjänst och middagsandakt och bad. De fick inte se kyrkans storhet, eller de extremt vackra kläderna som adelsfolket bar. Men de hörde prostens ord. Och det var väl vad som räknades antar jag.

Men när Wrangel behövde fler stenar till grunden för hans framtida pensions-säte Skokloster Slott, så lät han det rivas. Och inte bara sten för sten. nej nej... har man kanoner så ska de väl användas? Eller hur? Ja jag menar väl det.

Samma öde till mötes gick Franciscanermunkarnas kloster i Flasta, som bara ligger "en åker bort" från kyrkan uppe på en höjd. Idag en utmärkt och ganska oupptäckt picnic-mål och klätterställning för nyfikna barn. Eller även ett mål för kärleksfyllda par som väljer detta som en plats för älskog... har jag hört! ;) Syndigt värre.

Men vad är det jag älskar mest med Skokloster som inte är den rika historian?

Lyckan som barn. Att aldrig ha tråkigt då skogen och allt runtikring gav mig inspiration och kretivitet till fantasin. Man gick ut när solen värmde efter frukosten. Tog kanske med sig en macka eller fem för att slippa gå hem för lunch, och sen ta sig hem när det började skymma.

För att man byggt klart sin koja under dagen och lekt riddare i sin borg. Ensam, eller med ett av alla sommargästers barn.

Längdskidor med mamma en solig och kall vintermorgon på åkrarna som inte blivit plogade under sensommaren för att de ska ligga i träda nästa år. Varm choklad i kåsa på isen framför slottet. Omplåstrandet av brännässle-utslag efter en tur ner i diket efter en bukett med hundkex.

Jag har haft en idyllisk uppväxt om jag ser det från den vinkeln. Var jag bodde, och hur vi levde. Det var rena rama Astrid Lindgren-sagan. Idag ser man allt med andra ögon... men jag väljer att hålla fast vid dessa delar som ligger mig så varmt om hjärtat.

En dag ska jag tillbaka hit. En dag ska mina barn leva i Astrid Lindgrens oskrivna sagoidyll. En dag ska jag älska igen.