Arbetsminne och adhd

Äntligen hade de en ordentlig debatt på SVT ikväll.
Efter cirkusen i början med påhopp hit och dit och låg nivå, så kom en ordentlig debatt om "fenomenet" ADHD.

Herregud säger jag bara om de/er som inte vet så mycket om det utan bara gissar er till vad ni tror att det är.

Precis som Victoria berättade om hur hon är normalbegåvad, med har arbetsminne på gränsen till vad de i särklasser har, så ligger det tillför mig.

Normalbegåvning mätt i IK(IntelligensKvot), eller IQ som de fleste känner det som, är mellan 100-110.
Gränsen för att misstänka utvecklingsstörning ligger runt 70.

Det är ett snitt på olika mätnngar av färdigheter och olika delar av intelligensen.
Utredningar och tester av IK görs enligt strikta regler utefter den åldersgrupp man ingår i och den utbildningsgrad man har. Därför att intelligens inte skall förväxlas med inlärda kunskaper.

Några exempel är arbetsminne, långtidsminne, ordförståelse, sifferminne, abstrakt tänkande, problemlösning, impulskontroll osv osv.

Jag har majoriteten av de olika delarna man mäter/testar mellan 125-140 i IK. Men just arbetsminnet låg på 65.
Så när det kommer till att hålla saker i minnet under kort tid så är jag underbegåvad, ointelligent och underutvecklad.
Ja, rent av lite dum och korkad. Men kan inte hjälpa det!

Jag kommer aldrig komma ihåg alla saker jag ska packa ner i resväskan om jag inte skriver upp det innan.
Jag glömmer antingen solbrillorna, plånboken, jobbdatorn eller matlådan hemma när jag åker till jobbet om jag inte lagt fram allt på en plats kvällen innan.

För under stress, så kan jag inte komma ihåg att göra någonting i rätt ordning, eller ens minnas mitt egna telefonnummer.

Det är vad folk har så svårt att förstå.
För trots detta handikapp har jag en intelligensnivå över medel, då kvoten ligger på 124.
Det är denna del av intelligensen som andra ser.
Den flitiga, beslutsamma, lättlärna, kvicktänkta, sociala, problemlösande och skitduktiga jag som kommer med snabba lösningar på krångliga problem. Hon som kan ha 10000 saker på gång och ändå skoja och skratta.

Sen så ändras något litet i vardagen.
Typ... nåt behöver fixas med bilen. Exempelvis byta däck.
Så börjar jag glömma saker till jobbet.
Tappar energin, och mister förmågan att prestera.
Med detta tappar jag humöret och blir väldigt nedstämd.

För mig är det inte "bara att göra" och sen fortsätta.
Nej mina rutiner är vad som håller mig ovan ytan, och minsta lilla som läggs till eller tas bort rubbar mina rutiner helt, och det tar extremt mycket av min energi att planera och schemalägga min vardag för att få ork och tid till dessa eventella ändringar.

Men jag hatar när folk som inte vet tillräckligt om adhd, tror att man kan dra oss allihop över samma kam, eller tro att man skyller på sin adhd när saker går emot en i livet.

Jag är i alla fall trött på att förklara för alla hela tiden.

Vafan, googla eller nåt!

Neuropsykiatriska funktionsnedstättningar - eller om att vara lite annorlunda

NPF, eller Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som det står för är t.ex. Tourettes, ADD, ADHD och Aspergers.

En typisk kommentar man hör när man berättar om vilka svårigheter dessa olika diagnoser innebär är: "Men det där har väl alla problem med? Är väl bara att bita ihop och komma igen?".

Det gör mig ledsen och arg.

Det enda jag har egen erfarenhet av är ADHD, och ja... Alla kan säkert känna igen sig i mina svårigheter någon gång i livet. Och det är bara att lära sig, bita ihop och gå vidare.

Men inte när man har såna svårigheter att det påverkar flera olika aspekter i livet.
Relationer, jobb, skola eller vardagsliv påverkas svårt av detta när man går obehandlad och man hamnar lätt i ett situation där man självmedicinerar eller går ner i självdestruktivt beteende.

Mitt tips till er som möter folk eller lever med de som har en NPF.... Läs på! Läs allt ni kan komma över, och prata med läkare, psykologer, kuratorer osv för att få förståelse för hur detta påverkar den med diagnosen och även de runtomkring.

För det kan bli så fel. Och kan slå så fel om man inte vet och inte förstår.

Man har inte en diagnos bara för att det är häftigt, utan för att det verkligen är ett handikapp och en funktionsnedsättning.

tänk på det snälla.

Att vara 25 år och hemlös, och adhd på det.

Den 26:e April 2010, flyttade jag ifrån min dåvarande sambo. Sedan dess har jag inte haft en fast adress.

Jag står skriven hos en vän på Värmdö, men har mina kläder i Bålsta hos mina föräldrar, och mina möbler i ett förråd i Sköndal.

Att inte ha ett eget hem är förjävligt.
* Man tappar känslan av att vara en vuxen, egen individ.
* Man tappar frihetskänslan.
* Jag får aldrig ensamtid. Kan inte bara stänga dörren och få vara ifred, för att samla mina tankar.
* Jag får aldrig skapa egna hushållsrutiner, då jag ständigt måste anpassa mig efter andras levnadsvillkor.
* Min post måste jag hämta c:a 8mil bort med en restid på ungefär 2timmar.
* Att ta mig till arbetet på morgonen i tid innebär att jag måste vakna kl. 04:00 varje vardag.

Att samtidigt ha lite sämre förutsättningar i grunden pågrund av min ADHD, gör situationen ganska....ja, jag hittar faktiskt inte rätt ord. Kaotisk? Stressig? Desperat? Uppgiven? Hopplös? Deprimerande? Spännande? Skitsvår?

Det här är en situation som skulle vara jobbig för vemsomhelst. Men lägg till att du inte fungerar i varken tankar eller känslor eller socialt liv om du inte har ordning och struktur omkring dig. En ordning som kräver mycket tid och energi för en person med ADHD, då det inte kommer lika lätt och naturligt för någon som inte lider av detta.
Du måste planera in ditt liv i detalt, utan utrymme för impulser eller spontanitet, då det skulle skapa oreda i sin vardagsstruktur till den grad att all planering falierar, och räkningar glöms bort, mötes missas, och måsten läggs på hög, för att aldrig komma till ordning igen.

Med rätt behandling och rätt omständigheter så klarar man att skapa denna struktur, och sköta sitt vardagsliv på ett mycket bra sätt, och man kan även bli mer strukturerad än många andra, då man med sin ökade kreativitet och problemlösningsförmåga gör att man kan arbeta fram riktigt avancerade system för att schemalägga sin vardag. Jag får mediciner för att orka lära mig nya sätt att strukturera upp mitt liv och organisera min vardag. Jag får även obegränsad behandlingstid med en mycket duktig KBT-psykolog.

Att tvingas leva efter andras regler, eller ständigt ha en extra stress över sig för att man inte kan komma undan för rekreation, är något som för mig, och säkert för många andra med just ADHD (med koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet i kombination) blir förödande i längden.

Sedan min bostadsituation varit varierande, med först ett studentrum i en korridor ihop med fyra helt underbara människor, sen ett rum i ett radhus, och hoppande mellan vänners soffor, och slutligen flytta in i ett rum/skrubb i föräldrarnas nya lägenhet.

Att vara 25år och bo ihop med sina föräldrar är det inget fel på tycker jag. Hade varit underbart om mina föräldrar varit friska och i arbetsför ålder, och jag fått möjlighet till litet mera utrymme. Avståndet till arbete och läkare, skola, bank och annat viktigt som man inte vill byta ut innan man vet var man skall bo permanent, kunde varit liiiiite mindre.

Jaja, jag ska inte gnälla egentligen. Jag har tak över huvudet. Och även om jag inte får tid till annat än jobb och sömn, så får jag ibland mammas goda mat lagad. Hyran är inte så dyr. Jag har en egen toalett, och en del av klädförrådet får jag disponera. Samt att jag får bo ihop med mina älskade djur.

Förändringar är på g på bloggen, så håll utkik!

Pössegull, och fortsätt kämpa mina små krigare!