Den 26:e April 2010, flyttade jag ifrån min dåvarande sambo. Sedan dess har jag inte haft en fast adress.
Jag står skriven hos en vän på Värmdö, men har mina kläder i Bålsta hos mina föräldrar, och mina möbler i ett förråd i Sköndal.
Att inte ha ett eget hem är förjävligt.
* Man tappar känslan av att vara en vuxen, egen individ.
* Man tappar frihetskänslan.
* Jag får aldrig ensamtid. Kan inte bara stänga dörren och få vara ifred, för att samla mina tankar.
* Jag får aldrig skapa egna hushållsrutiner, då jag ständigt måste anpassa mig efter andras levnadsvillkor.
* Min post måste jag hämta c:a 8mil bort med en restid på ungefär 2timmar.
* Att ta mig till arbetet på morgonen i tid innebär att jag måste vakna kl. 04:00 varje vardag.
Att samtidigt ha lite sämre förutsättningar i grunden pågrund av min ADHD, gör situationen ganska....ja, jag hittar faktiskt inte rätt ord. Kaotisk? Stressig? Desperat? Uppgiven? Hopplös? Deprimerande? Spännande? Skitsvår?
Det här är en situation som skulle vara jobbig för vemsomhelst. Men lägg till att du inte fungerar i varken tankar eller känslor eller socialt liv om du inte har ordning och struktur omkring dig. En ordning som kräver mycket tid och energi för en person med ADHD, då det inte kommer lika lätt och naturligt för någon som inte lider av detta.
Du måste planera in ditt liv i detalt, utan utrymme för impulser eller spontanitet, då det skulle skapa oreda i sin vardagsstruktur till den grad att all planering falierar, och räkningar glöms bort, mötes missas, och måsten läggs på hög, för att aldrig komma till ordning igen.
Med rätt behandling och rätt omständigheter så klarar man att skapa denna struktur, och sköta sitt vardagsliv på ett mycket bra sätt, och man kan även bli mer strukturerad än många andra, då man med sin ökade kreativitet och problemlösningsförmåga gör att man kan arbeta fram riktigt avancerade system för att schemalägga sin vardag. Jag får mediciner för att orka lära mig nya sätt att strukturera upp mitt liv och organisera min vardag. Jag får även obegränsad behandlingstid med en mycket duktig KBT-psykolog.
Att tvingas leva efter andras regler, eller ständigt ha en extra stress över sig för att man inte kan komma undan för rekreation, är något som för mig, och säkert för många andra med just ADHD (med koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet i kombination) blir förödande i längden.
Sedan min bostadsituation varit varierande, med först ett studentrum i en korridor ihop med fyra helt underbara människor, sen ett rum i ett radhus, och hoppande mellan vänners soffor, och slutligen flytta in i ett rum/skrubb i föräldrarnas nya lägenhet.
Att vara 25år och bo ihop med sina föräldrar är det inget fel på tycker jag. Hade varit underbart om mina föräldrar varit friska och i arbetsför ålder, och jag fått möjlighet till litet mera utrymme. Avståndet till arbete och läkare, skola, bank och annat viktigt som man inte vill byta ut innan man vet var man skall bo permanent, kunde varit liiiiite mindre.
Jaja, jag ska inte gnälla egentligen. Jag har tak över huvudet. Och även om jag inte får tid till annat än jobb och sömn, så får jag ibland mammas goda mat lagad. Hyran är inte så dyr. Jag har en egen toalett, och en del av klädförrådet får jag disponera. Samt att jag får bo ihop med mina älskade djur.
Förändringar är på g på bloggen, så håll utkik!
Pössegull, och fortsätt kämpa mina små krigare!
Jag förstår vad du menar jag lever också i ett hem som inte tillhör mig själv, det har jag inte gjort sedan förra sommaren. Det är riktigt hemskt men jag hoppas att man lär sig något utav detta. Det känns bara svårt och otäckt och att inte känna sig trygg är hemskt. Nu har jag dock haft tur och jag kommer få en trea som jag ska dela med min bästa vän men med ett eget rum, inom en månad får jag lägenheten och det känns så stort och bra. Jag hoppas att du snart kan känna den känslan och att du får struktur på rätt sätt i ditt liv. jag skriver detta för att det finns hopp. Stor kram
SvaraRadera