Alltså inte sådär kvinnligt, feministiskt jag-kan-själv-fast-jag-antagligen-får-kämpa-lite-mer stark.
Utan sådär manligt, lite småmacho typ jag-är-så-jävla-bra-och-mäter-min-sexappeal-i-diametern-på-mina-biceps stark.
Utan sådär manligt, lite småmacho typ jag-är-så-jävla-bra-och-mäter-min-sexappeal-i-diametern-på-mina-biceps stark.
Tittar mig själv i spegeln, spänner armen, ser inget daller, börjar se lite muskelkonturer...
känner mig ball.
känner mig ball.
jag är så jävla ball.
eller nej. Det finns inget tufft eller ballt med att vara 182cm lång, och ha 42 i skostorlek och väga över 80kg och ha biffiga och muskliga armar.
NEJ TACK!
känns som man ser ut som en transvestit som det är, så egentligen är det väl bara att fortsätta träna styrka och sätta på sig 15cm klackar á la Lady Gaga och köpa en Rosa peruk della Britney och använda smink som liknar Färjan-Ruths...
Oh vad tjusig jag skulle bli... Skulle kunna döpa om mig själv till Diamond-Börje eller nåt.
