Om hur man längtar...

Jag längtar som bara den tills jag börjar på det nya jobbet.
Idag är det exakt en vecka kvar på det här jobbet, och pirret börjat kännas.

Ja, för jag längtar verkligen.
Jag längtar till att börja en timme tidigare varje morgon. Åka c:a 2,5timme varje morgon till jobbet, om jag ska till kontoret. Detta går självklart genom rusningstrafiken i Stockholm. (Ni som inte bor i Stockholm, eller kört bil i rusningen här, behöver bara veta att det är något som brukar frammana spontan självdöd av själen.)
Detta gör jag gladeligen varje morgon för att komma fram till en helt ny arbetsplats.

Sitta i fikarummet på rasterna bland de nya kollegorna där internskämten viner som kanonkulor omkring mig. De pratar om de senaste projekten och sneglar mot mig om jag hänger med i konversationen eller inte, såmeddans jag redan börjat drömma mig bort och hem då jag inte förstod ett jävla ord av vad de precis sa.

Jag längtar efter att bli så nervös eller ställd att jag bubblar ur mig något som lät så jäääääävla roligt inne i mitt huvud, men så fort jag yttrade orden så insåg jag att jag bara låter som en idiot, och antagligen precis sagt något som personen jag pratar med tar illa vid sig av.

Jag längtar efter att sätta mig in i de nya arbetsuppgifterna och få ett flow i arbetet med de oändligt viktiga frågorna såsom; "Var har vi gem?", "Vem är det som är våran chef?", "När har man rast?", "Öh... jobbar du här?"....

Jag längtar såååå efter att vara den enda kvinnan på företaget och knappt kunna något om det arbetet som "gubbarna" utför på byggnadsplatsen, och ändå övertyga dem om att jag är faktiskt deras chef, och de ska lita på mina beslut, även fast jag egentligen inte vet ett skit om vad jag pratar om...

Men det jag längtar efter allra mest är den första som uttalar orden; "Lilla gumman....", som kommer resultera i att jag brinner av som satan, säger något jävligt dumt, börjar grina och säger upp mig.

Oh vad jag längtar.