Jag känner mig sjukt peppad inför att få träna imorn!
Behöver det verkligen.
satt och pratade med mamma i telefon, och det brast totalt. bara stört-grät och kunde inte hejda mig. jag vet varför, men jag förstod inte den kraftiga reaktionen...
jag har ju en tendens att trycka undan mina egentliga känslor och ersätta dem med ett logiskt resonemang som jag egentligen inte litar på men lurar mig själv att tro på för stunden.
kanske var den fördämningen som brast idag?
Kollade på "Fråga doktorn" på Svtplay idag... senaste avsnittet var det två kvinnor med som i vuxen ålder fått diagnosen ADHD... efter det så rämnade det...
jag undrar inte längre.. jag är bombsäker.
me jag hatar att det är så. vem fan vill inte vara normal?
det är iaf min största önskan.
Och vad är normal, hjärtat? Jag har ingen diagnos, misstänker det inte ens, och ändå känns det som att jag är så långt ifrån normal man kan komma. Det gäller bara att lära sig att acceptera vem man är och komma fram till det som bäst fungerar för en själv (och självklart är detta lättare sagt än gjort). Men om du får en utredning, en diagnos, kanske du kan hitta en medicin som fungerar för dig, eller terapi. Vad som helst, men jag tror att det ordnar sig. Till slut.
SvaraRaderaatt fungera i sammhället och livet som det är tänkt...det är normalt för mig. att alltid komma sent, att ha ständig oreda kring mig, att aldrig kunna fokusera på något i mer än 5 minuter... det är inte normalt, det är något jag själv lider utav, och som skapar problem i alla aspekter i mitt liv. men det är ett jävla helvete att vara "en av dom"... en av bokstavsbarnen...
SvaraRadera