nu tänker jag sova. imorn så tar jag bort FarmVille från Facebook, och även bort med den där jävla öde ön...
hatar skiten. tänk att så iq-befriade spel kan få en så fast? så nu får det vara slut med det.
är väl den där jävla beroende-delen av min personlighet som spökar igen antar jag. att fastna för allt till överdrift.
det gör mig faktiskt riktigt jävla förbannad!! varför kan ingenting i mitt liv vara med måtta? varför aldrig vara lagom? alltid föööör mycket?
Gäller allt i mitt liv. Jag pratar för mycket och för högt. Jag gör överdrivna gester när jag pratar. Om jag fastnar för en TV-serie blir jag besatt (True Blood), filmer är likadant.
Relationer blir knepiga för mig, då folk inte vet var de har mig. Jag blir alltid så lycklig över att folk tycker om mig på riktigt (f.d mobbad) att jag snarare blir klängig.
allt hela tiden.
ikväll fick jag även ett återfall av hetsätandet och tröstätandet... har ätit upp ett halvt kilo lösgodis helt själv, men varken ätit frukost, lunch eller middag.
Jävla skitdag.... tur att man ska träffa Dr. Koko på Torsdag iaf... säga att han fan får se till att det reds ut ordentligt varför det är såhär hela jävla tiden. och varför det alltid varit såhär...
skillnaden mellan att vara såhär "over the top" som barn och som vuxen, är att man kommer undan med underligt beteende fram tills man c:a 20år... för man är ju så ung och vet inte bättre.
men dagen man förväntas ta ansvar för sig själv och sitt egna liv så fungerar det inte längre.
och nej. det är ingen vanlig "hjälp ska jag bli vuxen nu?"-kris... efter otalet psykolog-samtal och två år med Antidepressiva mediciner och oändliga timmar av självransakande så ser jag skillnaden mellan övergångsålder och utvecklingfaser gentemot nåt som är rubbat....
Jag vet... de flesta tror någon gång i sitt liv att de är lite knäppa, och för det mesta skulle nog många tycka att det vore skönt att ha någon diagnos att skylla saker på. men jag är inte sån.
jag vill kunna fungera i samhället och i mina personliga relationer utan att mitt huvud eller beteende ska fucka up för mig.
när det är som värst är jag sjukt paranoid, och tror till och med att min egna familj snackar skit bakom ryggen på mig.... att mina vänner egentligen inte tycker om mig utan umgås med mig för att de tycker synd om mig. eller att de låtsas vara mina vänner för att senare visa sina rätta jag, för att de skulle njuta av att se mig ledsen...
heelt sjukt jag vet. men sån blir jag, trots att förnuftet säger en annan sak. att tänka tankar är en sak... men att att inte vara kapabel till att hindra tankarna ta över helt och hållet... ja... det är vad jag tampas med hela tiden. kan aldrig slappna av med någon egentligen... är rädd för att inte kunna behärska mig.
tur att F. vet hur det är. Tur att han sett mig innan medicinerna. tur att han älskar mig ändå.
vad gör man annars? om man stöter ifrån sig även de närmaste?
I know the feeling!
SvaraRaderaDu är stark som vågar skriva ut allt det här. Stark som vågar erkänna hur det egentligen är.
SvaraRaderaJag tycker inte du är knäpp. Tycker däremot om dina inlägg riktigt riktigt mycket! :)
Man behöver inte vara tråkig, och som alla andra, för att ha folk omkring sig som verkligen bryr sig.
Man ska va "annorlunda", hur kul skulle det vara om alla ens vänner var precis likadana? då skulle det ju räcka med en.. ^^
Jag förstår att du har det väldigt jobbigt ibland...men glöm inte bort att man FÅR falla. Man får må dåligt!
Huvudsaken är att man alltid kämpar, och reser sig igen! Eller hur?
Känner dig ju inte alls egentligen, har bara läst din blogg. Men jag tycker om dig!
Du vågar skriva det som tynger dig. Vågar erkänna dina återfall.
DET ÄR STARKT GJORT!!!
Keep up the good work!
Älskade, rara, söta Emma. Det finns såna som oss i världen, som inte riktigt är skapta för dagens samhälle. Daniel t.ex, som måste äta mediciner för att klara av att leva upp till kraven som dagens värld ställer på oss. Det är helt sjukt när man tänker efter, att alla människor, oavsett förutsättningar, förväntas klara av samma saker. Nu är du och jag inte helt lika, men vi båda har våra sidor.
SvaraRaderaJag är också en beroendemänniska, kanske inte i så jättestor utsträckning, men när jag väl fastnar så fastnar jag.
Vi har alla våra sidor som gör vardagen lite svårare, men det som gör oss så himla bra är att vi på något magiskt sätt klarar av det.
Och även om det går segt, med vikt och jobb och allt vad det nu är, så är vi ändå de som kämpar. Vi sitter inte bara på våra feta arslen och accepterar att vi är överviktiga eller arbetslösa. Vi försöker hela tiden, och det är det som räknas.
Jag hoppas att de sätter igång en utredning på dig så fort som möjligt, så att du får veta varför det är såhär. Och att du, om du vill, kan få något som hjälper dig i vardagen. För som både Desse och Daniel sagt, ibland är det skönt att slippa sig själv för en stund.
Och, nu kan jag inte tala för någon annan men, jag skulle åtminstone aldrig säga mig vara vän med någon för att sedan såra denna, se den lida eller whatnot. Jag är alldeles för egoistisk och jag omger mig bara med vänner som jag får ut något positivt av, och jag tror att jag talar för de flesta här.
Puss och smek och kram, du är en så jävla stark och fin tjej, det vet du!
oh... nu sitter jag och bölar livet ur mig.... vad fina ni är!
SvaraRadera