Om mänskligheten och sånt där stort...

Skriver det här lite som ett svar/vidaretänk på ett inlägg som Innan Du Fanns-Linda skrev.


man blir ju lite snurrig av att tänka på HUR stort allt är.
på hur jävla obetydligt små och försvarslösa vi egentligen är.

och ändå går människan runt med Hybrisen Arne och tycker vi är så jävla överlägsna...
jag skulle älska om det fanns några utomjordingar som kom och trampade ner några av oss, så vi slutade vara så jävla uppblåsta, och började uppskatta allt fantastiskt... typ som livet. som inte är så jävla självklart alla gånger.

Många får aldrig uppleva sin 20årsdag och ändå gnäller rika ungar över att de inte fick en bil i födelsedagspresent.

Unga tjejer gör abort för att de varit bekräftelsesökande med hjälp av sin sexualitet och inte vågat fråga om kondom. Samtidigt som det finns de som kämpar livet ur sig och är förtvivlade över att de aldrig får skapa ett eget litet knyte tillsammans.

Folk gnäller över att de aldrig gör något roligt, men sitter på arslet och gnäller hellre än att ta tillfället i akt. Det är ju inte försent föränn det är försent som min senila farbror sa när han satt på ålderdomshem, och inte ångrade ett enda steg i sitt liv.

Folk gnäller på att kohagar luktar illa, och åker sen i sin stadsjeep och förgiftar luften i städerna så att man på sina kanter i världen får gå med munskydd för att inte dö om en kvart.

fan sluta var så jävla självupptagen människo-jävel och se dig omkring! Gör nåt för nån annan, eller för dig själv för den delens skull och sluta ta allt för givet!