Om det där med att skaffa barn...

Får jag vara äggsjuk och längta oerhört efter stunden då jag pruttat ut en egen, utan att egentligen vilja ha barn?

Jävla knepig balansgång det där, mellan förnuft och biologi.

Kroppen skriker efter att få fortplanta sig, och om man analyserar allt lite extra noga så ser man att valen man gör i livet alla på något vis mynnar ut till att kunna försörja ungar på bästa sätt...

men huvet säger att det ska väntas. för att tiden inte är mogen. och för att man själv ska lyckas så bra som möjligt när tiden väl är inne, så ska man arbeta ytterligare med sig själv...

men varför blir jag så jävla äggsjuk för då?! kan komma på mig själv med att lipa till nåt avsnitt av "Sjukhuset" bara för att en ny människa föds. De bloggar jag tycker mest om handlar om barn på ett eller annat sätt.
Det roligaste jag vet är att höra anekdoter om barn om vad de sagt eller gjort.

och det bästa jag vet är att vara barnvakt åt kompisarnas små prinsessor Zara och Shakira...
mina små hjärtegryn...

Men när jag tänker på att skaffa själv så blir jag lite blek och svimfärdig... fy fan vilket ansvar...
å sånt gillar vi inte...
vill vara lite ansvarslös ett tag till... i alla fall ett år till... så jag hinner med ett till arvika, hinner bli sjukt snygg och smal... och kanske hinner skaffa mig ett reko jobb också...

men äggstockarna spritter till som fan såfort karln går förbi i bara kalsonger... för enligt dem är det dags nu...

oh hu... håll käften jävla äggstock.