Idag tänker jag på gammalt som varit, men som ändå gör sig påmint.
Hur kommer det sig att efter flera år av att gå vidare, så kan en sång få en att nästan gråta...
Jag minns Daniel... han var fin. Vi hade samma hårfärg, och tyckte båda om Garbage och Oasis...
Sista jag kommer ihåg... Daniel sjunger för mig... Wonderwall av Oasis... det var romantiskt. och fint...
"---and after all, you're gonna be the one that saves me..."
Vår romans tog slut... distansen var för stor. Han i Götet, jag i Enköping... vi hördes ett tag. sen tappades kontakten...
Ett år senare var det försent... han var död...
blev bara 20 år.
vad hände? :(
SvaraRaderaUsch vad hemskt! "/
SvaraRaderaFörstår att minnen dyker upp.
Var försiktig darling. Det förflutna är väldigt förföriskt, men det tvekar inte att på en sekund totalt vända sidan till och bita dig i handen...
SvaraRaderasandra: vi kan ta det sen nån gång... lite för privat för allmänt forum..
SvaraRadera