skit-jul

det blir såhär varje jul hos mina föräldrar.

dagen innan julafton ska det griljeras skinka, sättas upp dekoreras julgran och ätas något gottigt till efterrätt. jag stormar in i dagen med höga lyckliga förväntningar och en mysig julstämning kryper sig på.myser och pular, och tvättar fram till lunch. vi äter tacos, för att inte tröttna på julmat. Och den enda gången under måltiden som jag har någonting jag vill berätta mellan alla andras konversationer, så avbryter min (inte så kära) far mig.

Den här gången var annorlunda för att jag totalt exploderade och påpekade att det var jävligt kul att bli avbuten, och att det märks tydligt att han inte sätter något värde alls på mina tankar och funderingar, och att han vid 66års ålder borde ha lärt sig vad artighet och hyfs innebär. Han blir förbannad och säger något i stil med:
- "Men faan... förlåt så jävla mycket att man för en gångs skull öppnar käften i det här jävla huset någon gång!".
Jag: - "Men, du avbröt mig! Varför blir DU förbannad över att Du avbryter mig när jag pratar?!."
Han: - "Men jag pratar inte ens med dig! Jag pratade faktiskt med Fredrik!!." (han skriker vid det här laget)
Jag: "Man jag pratade med er allihop! Jag pratade med både dig, Fredrik och Mamma och det verkar bara vara mamma som vill lyssna på mig! Fan, håll käften nån jävla gång och visa lite respekt mot nån annan än dig själv! Livet handlar inte bara om dig!!!" (nu skriker jag med, i ren förtvivlan över hans idioti)

jag vet inte om det bara är jag som upplever honom som jävligt pubertal och idiotisk. Jag blir så upprörd att jag många gånger bara vänder ryggen till och gråter. Jag försöker alltid in i det sista att lösa konflikten genom att prata lugnt och sansat och argumentera smart, men det är så in i helvetes svårt när man bara får barnsligheter tillbaka...
typ som: "amen, durå? det var du som började!" fast inlindat i meningslösa maskerade ord.

Vidare till det gottiga efter maten... Jag kommer på en julig efterrätt med stekta äpplen i kanel och råsocker, med gräddglass till. Jättemumsigt! Står och skivar äpplen, steker, pratar lite med mamma. Uttrycker en liten del utav min frustration. Känner mig gråtfärdig. Farsan har sedan länge gått och gömt sig i data-rummet. Fredrik sitter tyst i soffan och tittar på Scrooge.

När efterrätten är klar så ropar jag på alla att sätta sig och fika. Alla förutom farsan kommer. Jag tänker att jag INTE ska sjunka lika lågt som honom utan bara vara en bättre människa helt enkelt och serverar honom. Vilket jag absolut inte hade behövt göra.Vid fikat konverseras det om hurvida man vill donera organ eller inte... till forskning eller till andra... osv... Jag uttrycker att jag vill skriva in min på donationsregistret för att kunna donera benmärg till min vän som eventuellt behöver en transplatation. (han har leukemi)
Farsan: " Äsch, då säger de bara, den där jävla Olsson vill vi inte ha, det är skämt kött."Jag säger ingenting.
Blir bara ledsen, orkar inte ens tänka i banorna att "han bara är sån", inte mitt fel att han är elak och olycklig. Orkar inte tänka ens att detta varit hans jargong så långt jag kan minnas. Jag blir bara helt uppgiven.
Tillslut frågar jag varför han ens säger en sån sak. Om han vill göra mig ledsen eller om han inte ens tänker på det...Jag får inget svar. Han suckar bara, och grimaserar ungefär som att jag bara hackar på honom.

Julgranen ska upp:Jag är den enda som engagerar mig. Mamma har svurit sig fri. Hon vill inte ha någon julgran, så hon behöver inte pynta. De andra vill ha det, och jag. Så jag sätter igång. Fredrik sitter i soffan bredvid beredd att hjälpa till om det behövs. Farsan försvinner. Vet inte vad han gjorde under den tiden. Men inte fan hjälpte han till.
Jag skiter i hur julgranen ser ut. Slängde nog upp glitter och kulor på bara en sida. Ser fördjävligt ut. Fredrik la paketen under granen.

Skinkan får fan farsan griljera. Jag tänker gå ut på en kvällspromenad helt ensam och kedjeröka tror jag nog.
Måste tänka om jag överreagerar eller inte. Eller om jag blir uppgiven med all rätt.

Fick precis ett hemskt julminne från när jag var barn.
Emma 5-7år, jätte-exhalterad över att tomten ska komma.
Tomten kommer. Alla har klätt upp sig i fina kläder, glöggen värms och nubben redan drucken. Skinkan redan äten, och kalle anka redan tittat på.
Tomten frågar: Finns det några snälla barn här?
Farsan svara innan lilla Emma: Näe, verkligen inte, du måste kommit till fel hus, här finns det bara snorungar.
Emma liten blir ledsen och bär med sig skrubbsåret på julsidan av sitt hjärta tills hon blir 23 ch återupplever detta minne.

Synd om mig va? näe, inte särskilt. Behöver inte fira jul här om jag inte vill. Helst av allt skulle ja vilja fira med alla förutom farsan. Kanske hemskt av mig att säga något sånt. Men å andra sidan så finns det väl ingen regel som säger att man måste tycka om sina föräldrar?
nä, min julafton tänker jag faktiskt dränka i cigg och vin. Det enda som käns riktigt, behöver inte störa eller förståra för någon annan än mig själv. För en sak har jag insett. I dett hus blir det aldrig en lycklig jul, när tomten själv är olycklig och sur.

Inte ens julskinka får heta julskinka! Det ska enligt honom heta sugg-arsel! kan han va.
Sådär, nu har jag tyckt synd om mig själv tillräckligt och hoppats på lite medlidande,... men kan man inte ventilera någon annan stans, så är det här ett ypperligt bra medium för det.
/Grinch.

Recept på efterrätten:

3-4 klyftade äpplen gärna av en surare sort.
råsocker
kanel
gräddglass eller keso naturell

stek äppelklyftorna på hög värme i stekpannan utan olja eller smör.
strö kanel över klyftorna efter smak
om det är teflonpanna bör man inte sockra i stekpanann annars strö lite råsocker över äpplena.

servera med två kulor gräddglass till eller kall naturell keso för ett lättare alternativ.

Jättegott, superlätt, och snabbt! Mums!