Om att våga vara "osvensk"...

Jag tycker om mina pärons "nya" soffa.
De skaffade den i höstas men först nu har jag börjat vänja mig vid att de inte längre har en soffgrupp i fluffigt och puffigt grönt skinn...

Jag gillar den nya inte bara för att den har snygga färger och bra mönster och är sjukt skön att sitta i...ligga i....somna i...
Utan även för att den känns lite "osvensk".
Osvensk i den betydelsen att det inte kört på ett säkert kort när det kommer till färg och form, utan vågat sig på något som inte är intetsägande, anonymt och typiskt för IKEA...
För det är väl jävligt svenskt ändå?
Ikea alltså...
"Åh, vi köper en sån här och en sån där, precis som alla andra. Men vi är lite wild-n-crazy och har en turkos filt på soffans armstöd!"

Jag är lite emot det där anonyma och inkognito (samma betydelse?) när det kommer till inredning.
Gillar när folk vågar sig på något nytt, lite tufft och ovanligt, men framförallt något som de själva tycker mycket om som speglar deras personliga smak.

Som de här sofforna madre och padre har.

Deras egyptiska granne älskar den, och det syrianska paret som har uteplatsen bredvid tyckte den var "nästan lite syriansk"!

Det tycker jag är bra. Och en fin komplimang av det gamla syrianska paret. Ett betyg på att mina åldrande föräldrar vågar vara sig själva, trots år efter år av Jantelagen inbankad i deras huvuden.