När det börjar ordna upp sig i mitt liv, och livet bjuder på trevliga inslag som berikar ens dagar.
Så kan man väl tacka fan (eller Murphy) för att något skit ska ställa allt i oordning igen?
Trots det är jag lugn och självsäker på att det kommer lösa sig till något bra, och att jag kommer starkare ur det hela.
Det blir ingen förlust, som jag hade sett det tidigare, snarare en vinst med att jag blir en erfarenhet rikare och förhoppningsvis lärt mig av mina misstag.
Jag ser det som en chans att lära mig mer om mig själv, vad jag vill, och vad jag klarar av.
En sak har jag redan lärt mig: Det är alltid okej att kräva respekt och ödmjukhet från andra. Och om inte dessa krav tillmötesgås på ett vuxet och konstruktivt sätt, så behöver jag inte längre ödsla min tid och energi på att må dåligt över detta. Bara att gå vidare och fortsätta kräva det man förtjänar.
Allt i livet är en vågskål av Acceptans/Förändring.
Det man inte kan acceptera får man försöka förändra. Och det som inte går att förändra, får man gott acceptera. Men man behöver inte gilla det. Och om acceptansen innebär att man tar skit. Så slänger man bara ut det och skaffar nytt.
Såskareva och så äre.
Kan man acceptera något och ändå inte leva med det så är man tvungen att göra sig av med det "något" om det nu är möjligt.
SvaraRaderaHar du förlorat en vän, eller vad det är du skriver om? :o
Sofia: Just nu är inte rätt tid att förklara mer ingående än för de som står mig närmast i livet. Men en dag kommer antagligen då jag slutar vara kryptisk och kan skriva i klarspråk.
SvaraRadera