Besatthet

Mat: Nödvändigt, gott, går att lägga ner mycket tid på. Hobby för vissa. Nödvändigt ont för andra. Men absolut nödvändigt.

Förr: När jag var ledsen, arg, uttråkad, ensam, glad, så tryckte jag i mig allt jag kunde komma åt. I hutlösa mängder. Här följer lite exempel på hur extremt det kunde vara.
X En hel påse med veteskorpor med endast smör på.
X Två påsar chips, med dip såklart. Alltid två stycken.
X En hel liter med BigPack-glass, fanns det ingen choklad-sås till tog jag sirap.
X Rostmackor med färskost. Minst 10-15stycken.
X 2liter läsk på en kväll var inte ovanligt. Nästan mer regel än undantag.

Idag: Idag kan jag äta allt det där. Absolut. Förutom sirap på glassen då. Men jag äter det definitivt inte på en gång. Och jag går inte och kräks efteråt av dåligt samvete.
För att äta allt det ovan skulle det ta mig flera veckor, då jag snarare har avsmak för mycket av det som jag förknippar med hetsätar/tröstätar tiden.

Det är inte bara mat som varit mitt gift tidigare.
Chokladbegäret var det senaste jag blev av med genom Paul McKennas hypnosbantning och visualisering... Superbra! har inte velat äta choklad sedan dess. Försök tvinga mig och jag kräks.

Alkohol: Ett tag smög jag med att jag drack mig småfull på kvällarna i badkaret, när Fredi var ute på sjön i månads-långa perioder.
Jag insåg att det var för mycket när jag inte ens kände mig minsta berusad på två flaskor vin, och kände mig tvungen att köpa en box (3liter) för att stilla MITT behov.
Slutade tvärt under två månaders tid. Tröttnade på allt tjat om att jag säkert var gravid, så jag tog en cider. Och har numera fått lägre tolerans, och definitivt inte samma sug efter det.

Cigaretter: Har rökt på heltid sedan jag var 16år. Började tjuvröka när jag var 13år. För att det var "coolt". Fuck ass... har försökt bli av med beroendet flera gånger. En gång höll jag upp i ett år. Men näe... det är och verkar förbli min napp tills jag dör i KOL eller Cancer eller nåt annat hemskt.

Mediciner: Idag kan jag inte vara utan mina antidepressiva mediciner. Av antagligen förklarliga skäl. Men jag vill bli av med detta behov, och klara av mitt humör själv med självhjälp hellre än att försöka ändra på hjärnans kemi.
Under tiden mellan min första och andra knäoperation så ljög jag för läkaren och sade att mamma hade slängt mina Citodon för hon tyckte det var för starka smärtstillande för mig. I själv verket åt jag Citodon hemma jag fick av mor "vid behov" (som inte existerade stundtals), och de jag själv fått av läkaren åt jag för att kunna somna. När dessa tog slut, kunde jag verkligen inte sova alls. Inte på vääääldigt länge. Sen kom knäoperation 3...
Väldigt svårt att leva genom smärtan. Men inte ett enda piller knaprades.

Mänsklig kontakt: Om jag blev kär tidigare, blev jag besatt. Kände att livet gick i spillror om det inte blev som jag ville. Och jag blev något av en "stalker". Idag är det inte riktigt så.
Ja jag har hittat min karl. Men jag är jävlarimig inte besatt, och har aldrig varit. och kanske därför det fungerar så bra.

Det värsta är att man blir beroende av allt. dator, tv, umgänge, musik, helgnöjen.... ALLT!

och man får kämpa skiten ur sig hela tiden för att inte halka dit igen.