Lever jag ett ytligt liv?

De två största ämnena jag tagit upp är mitt utseende och min katt.

jag har inga barn, och har inte planerat att skaffa den närmsta framtiden.
jag tycker om barn. det gör jag. älskar att umgås med vännernas ungar och bara sitta med i leken och bli matad med sandkakor och sandkaffe en hel dag.
men jag känner nog att jag inte skulle kunna göra ett barn rättvisa om jag skaffade barn nu.

man måste vara klar med sig själv i sitt liv innan man skapar ett nytt.

varför detta tjat om katten då?

jag har alltid haft katter i mitt liv, och de har på något vis fyllt ut utrymmet istället för syskon.
ensambarn och mobbad i skolan så blev katterna och hunden hemma de enda man umgicks med.

jag är kanske lite väl blödig när det gäller Sessan nu. Men hon är en familjemedlem och det enda sällskapet om dagarna när man varit gräsänka, arbetslös och flyttat långt ifrån alla vänner.

jag älskar min katt och blir oerhört upprörd och ledsen av att hon inte mår bra.
jag daddar henne och skämmer bort henne varje dag. och kommer sova bredvid henne i natt, bara för att vaka över henne. hoppas bara hon repar sig.

så kalla mitt liv ytligt. gör det. det är okej. för det är ytligt.

men se inte ner på mig för att jag valt att inte skaffa barn föränn JAG är redo och inte när det förväntas av andra. se inte ner på mig för att jag vill arbeta med min egna självkänsla och yttre istället för att hänge mig totalt åt en dotter eller son.

för vad har jag att bidra med som förälder om jag inte ens tycker om mig själv?