Fredi och lokalsinnet

Min sambo har verkligen inget lokalsinne alls.

Varje gång vi ska handla och har parkerat bilen så säger jag lite skämtsamt något i stil med:
Glöm nu inte bort att vi står vid Lejonet, du vet lejonet som säger...grrrrr!
Han brukar blänga på mig som om jag vore dum i huvet, eller le lite om han är på riktigt bra humör och säga att han VET minsann vart han parkerat bilen och att jag bara fått för mig att han inte hittar nånstans.

Och vad händer då? Efter typ fjorton timmars letande efter honom i butiken för att han gick vilse mellan mejeriet och chipsen... Jo, jag brukar låta honom gå först. Och titta lite och le. För han ser sig fabrilt om, såmeddans han går rakt fram som för att låtsas som att han VET vart han ska.

Tills dess att jag inte kan hålla mig... garvar högljutt och frågar:
Men lilla vän, vilket djur parkerade vi vid nu då?
Han brukar blänga på mig, eller le om han är på riktigt bra humör, och säga något i stil med:
Käften! jag VET väl att vi parkerade vid gorillan/sköldpaddan/kaninen/hunden... (alltid fel)
och sen älgar han på som aldrig förr.

jag brukar låta honom bära allt tungt och stanna kvar utanför butiken bara för att titta på honom när han springer runt och letar efter bilen som står vid lejonet... Sen när jag tröttnat på honom, eller tycker synd om honom för han börjar svettas under tyngden av kassarna så går jag de där fem meterna till lejonet och ställer mig och lutar mig lite mot den sådär lagom nonchalant och flinar...
oh vad jag flinar... jag flinar så mycket att han blir sur. och han vet att det är därför jag flinar, och jag flinar för att jag lyckas varje gång att göra honom så sur att han kör utav bara helvete hem och sätter sig tyst i soffan och surar en hel dag...

Det är kärlek det..