Vad gör man när man någonstans bara vill skrika rakt ut: ”Jag kan inte! Jag vill inte! Jag vet inte hur man gör!! Kan inte någon annan fixa det här åt mig?!?!”
Nej jag kan inte skrika så, även fast jag känner mig lika livrädd, som stressad, som manisk, som exhalterad och superproduktiv över livet i allmänhet men jobbet i synnerhet.
Jag säger JA till allt, och tar på mig hundra uppgifter samtidigt.
Glömmer bort att säga orden ”Jag har inte tid.”.
För tänk om det jag gör inte räcker? Tänk om jag inte är oumbärlig nog?
Jag har ju faktiskt inte fast anställning, så jag måste ju prestera på högvarv hela tiden
Jag.måste.vara.bäst.alltid.
Annars får jag gå hem?
Och vadå hem? Jag bor inte ens någonstans, hur fan ska jag få struktur på livet då?
Nä. Det börjar bli mycket även fast jag tycker att det är superkul.
Hade varit lättare om man bara kunde gå ”hem” efter jobbet, och slänga sig i soffan och slappna av. Men det var så länge sedan nu att jag inte vet hur man gör.
Hoppas det löser sig för dig snart!
SvaraRaderaPuss!