FOBI

Jag är LIVRÄDD, och då menar jag verkligen LIVRÄDD för vatten!
Jag tänkte jag skulle i lugnan ro skriva ett litet inlägg om min fobi för vatten här på bloggen, kanske lägga in nån liten bild på det böljande blå men har nu precis återhämtat mig från en halvtimmes gråt och panikångest! Varför?

Jo, för jag skulle vara lite snäll mot er och kanske få er och förstå exakt vad det är som skrämmer mig, så jag letade efter nån bra bild på Google... Och hittade bilder på surfing-vågor...
oh hu! Värsta jag vet!


Gör ont i magen bara jag tänker på det, och om jag ser det på bild så mår jag illa och vill gråta, ser jag det på TV så gråter jag och tittar bort, och ser jag det i verkligheten så dör jag nog... (har aldrig varit med om surfingvågor)

Men det är ju inte bara vågorna som är läskiga...
utan själva grejen att det är nåt som kan ta livet av en, eller dölja en massa hemskheter...

På somrarna så kan jag ytterst sällan hoppa i en sjö eller havet för att ta mig ett dopp... det krävs mycket mod för detta, och förstående människor runt omkring.
För nämner någon för en sekund någonting om hur bottnen känns eller hur djupt det är, så flyger jag upp likt en antiloop som precis kommit ur krokodilens käftar, och doppar inte ens en tå efter det.

Eller om någon, gudbevaremigväl, skulle simma under vattenyttan och ta tag i mitt ben..
Oh fy! Det brukar resultera i panik-skrik och så mycket sparkandes att den stackers saten antagligen inte kommer upp nåt mer efter en välriktad häl mot tinningen...
Jag får verkligen panik, och vet inte vad jag gör. Jag ska bara upp! Till varje pris!

Nån gång när man tror att man lyckats övervinna sin rädsla och simmat en liten stund så förstör ju sjö-jäveln för sig själv genom att slingra nån äcklig jävla vattenväxt runt foten på mig så jag dör lite och inte doppar mig på resten utav sommaren.

Jag får svindel när jag ser bottnen på 6 meters djup en bra dag på västkusten, jag mår illa av att titta ner i östersjöns grumliga skit-vatten... Jag älskar att lyssna på vågorna i nåt varmt land, men fy fan för att simma när vågorna är högre än 20cm! Eller fy fan för att simma så jag inte kan känna sandbottnen under mig... Fötterna släpper aldrig bottnen utomlands...

Och då kan man ju också undra vad jag är för en sjuk självdestruktiv jävel som satte mig som Plutonsbefäl inom Ledningssystem på en jävla sketen Bevakningsbåt i lumpen i 15 månader?

ja... jag tänkte ju inte att jag skulle behöva vara på vatten av nån anledning...
15 månader...
tränade i en container som skulle agera fartyg på läcktätning... November, 2 gradigt vatten i Karlskrona, läckande torrdräkt, och saltvatten sprutar in från alla håll och kanter...

Simhallen, simma 400m.. gick väl bra... Hoppa från 3meter... ok. simma ner och hämta dock på 4,5m djup... Panik.

Kallt vatten träning i Göteborg, November... Örlogshamnen.. Hoppa i med endast tunn overall på dig... simma över till nästa båt, och ta dig upp på ett nät... goddamn... fort gick det. av ren panik.

Övning med lilla fartyget.... råkade vara storm...
fartyget var 4,25m högt över vattenytan, vågorna lår på 5,5m... var inte rädd först.. sen kom paniken när alla spydde runt omkring och jag med...
jag trodde för en sekund eller tre att jag skulle dö..


Så nu när folk bjuder med en på kryssning och liknande så ler jag och tackar, och försöker dölja min rädsla så gott det går. Men på kryssning finns det alkohol... och det botar de flesta fobierna.


Och jag är sambo med en sjöman?! Vad fan tänkte jag egentligen... oh hu...