Som en tant...

som en tant kan jag sitta och skriva om sjukdomar och andra urtrista tråkigheter som händer, eller inte händer i mitt liv, utan möjligtvis eventuellt, skulle kunna hända i någon närståendes liv.

usch, visst är det bland det mest tragiska, patetiska och oerhört urtråkiga som finns?
att prata med en tant.

alltså, missförstå mig rätt. Inte en äldre dam/kvinna som faktiskt fortfarande ser sig själv som en person delaktig i samhället... och faktiskt mot alla odds fortfarande har en åsikt om sin omgivning, eller har något intressant att säga...

nej, inte det. utan att prata med en TANT. en tant verkar vara en äldre dam, som inte längre ser sig själv vara en levande individ, utan mer en döende kropp. som fokuserar på hur "dåligt" allt blivit och blir bitter över det. Som åmar sig över allt hon inte hann med när hon var ung, och försöker få alla yngre kvinnor runt henne att lära sig av hennes misstag, för att för henne är det minsann för sent. (?)
en tant, som tjatar om alla krämpor hon själv upplever, och alla vänninor upplever. eller alla hon kännt som dött genom åren.

fy fan för såna människor! de gör bara att man själv inte ser fram emot att åldras. Med åldern kommer väl vishet? eller hur är det man säger?

så varför fattar inte tanter att ingen är intresserad förutom de själva???

tacka vet jag äldre människor som fortfarande lever i nuet. som fortfarande ser en morgondag och vågar planera för framtiden. och som har insett att livet inte är lätt, och det är bara att skita i småsaker, och ta hand om sig själv istället för att älta småskit.
det är människor jag ser upp till och beundrar. En sån tant vill jag bli. En sån som ler hela dagarna och är glad för allt jag fått uppleva i mitt liv. Och håller mig ajour med samhället och alla nyheter runt omkring, så att jag faktiskt kan tillföra något till en intressant diskussion.
inte bara avbryta med att man börjat få inkontinens problem och antagligen kommer dö om en kvart, och därför är det ju bra att man redan bestämt sig för att ha samma typ av kista som ens avlidne make hade på hans begravning för 20 år sedan, för man har fortfarande inte kunnat gå vidare med livet efter det, och vågat leva alls just bara för att man är en jävla tant!

visst visst. jag är kanske okänslig och otrevlig, och inskränkt nu... kanske... (?)
men, jag tål inte människor utan ambitioner eller glöd. eller livsvilja... jag klarar bara inte av dem. oavsett vilken ålder de har.
kanske kommer det ur att jag tagit mig ur min depression, och inte vill befatta mig med sådan pessimism något mer.
alla har väl sin anleding att vara bitter på livet. men det finns aldrig någon ursäkt till att kasta bort sitt liv, sina dyrbara dagar, på att inte göra annat än att älta negativitet och gammalt skit.
livet är på tok för kort och dyrbart för det. oavsett hur lång eller kort tid man må ha kvar, så ska man göra varje minut minnesvärd...

sex, drugs and rock'n'roll baby. that's life... hahahaaa

Musik: Starfuckers inc. - Nine Inch Nails