i ärlighetens namn.

Idag är det den mörkaste måndagen på länge.

Vaknade upp och kände att jag inte sovit bra alls...
försökte ställa mig i duschen innan jag skulle till jobbet.

det resulterade i en scen från nån cheezy film med en våldtagen flicka... jag genomgick en "rape-dusch"...
sittandes i hörnet med vattnet strilandes ned på mig... gråtandes hejdlöst.

tack och hej och välkommen kära panikångest!

gråten kommer alltid efter andningssvårigheterna och klumpen i magen. när jag blir ledsen över att jag inte fungerar normalt. när det känns som jag sviker mitt jobb, mina arbetskamrater och mig själv genom att få panikångest och inte kunna ta mig till jobbet på morgonen.

så jag sms:ade linda... och förklarade hur det låg till...
och som för att gnida in ångesten lite ytterligare så fick jag aldrig något svar. vilket gör det hela fritt för tolkning i min snevridna och depressions-sjuka hjärna.

Alt. 1 : Hon hade inte tid utan noterade min frånvaro och gick vidare med sitt jobb.

Alt. 2: Hon blev såpass besviken på att jag inte kan skärpa till mig att hon sket i att svara.

Alt. 3: Hon har bara ledsnat helt enkelt och undrar om det ens är värt att låtsas vara trevlig i ett sms tillbaka.

Alt. 4: Hon har pratat med de andra på kontoret om hur hon ska göra, och de har gaddat ihop sig mot mig och säger åt henne att låta mig hållas på halster tills jag "ber om ursäkt"....
--------------------------------------------------------------------------------------

För det känns som jag måste be om ursäkt för hur jag är.
För det är inte normalt.
Det funkar liksom inte i verkligheten. Absolut inte i vuxenlivet.

Och då börjar det hela om igen.
Ångesten kommer tillbaka med skuldkänslorna i högsta hugg och med hejdlöst gråtande som resultat.

jag vet precis vad som händer med mig både fyskisk och psykiskt enligt läkarnas beskrivningar, och jag vet vilka hjälpmedel jag fått för att antingen undvika en ny attack, eller klara mig ur en pågående...
och jag vägrar att äta mina ångestdämpande... blir alldeles för avtrubbad av dem.

men jag klarar mig oftast inte ur min panikångest.
om den börjar på morgonen direkt, så spelar det verkligen ingen roll vad jag gör. det håller i sig hela dagen då.


Så, nu har jag gnällt lite. Men å andra sidan fick ni en ovanligt ärlig inblick i hur min hjärna fungerar sådana här dagar.