om det där undermedvetna oroandet.

drömde en dröm inatt...

sitter hos läkaren som satte upp mig för utredning av adhd. läser en broschyr om en "test"-medicin som visar om man har adhd eller ej... Den gör så att man ser allting i klarblått.. och en iris blir samtidigt lysande blå... detta vill säga endast om det visar sig att man har adhd... annars så händer det ingenting.

Det nästa som händer är att jag sitter på en av SL:s bussar... en av de där äldre ni vet, med hårda ryggstöd och "plastiga" hårda nackstöd... Läkaren sitte bakom mig, jag ser honom inte, men jag vet att han är där.

Jag sväljer ett piller. Vi pratar en stund, och vid hälften av alla meningar jag uttrycker så tänker jag att jag är jobbig och undrar varför jag sa så... och ja... så som det går till i verkligheten då jag inte kan styra riktigt hur, vad och när det fladdrar ut ord ur käften.

En stund senare så sträcker han fram ett foto på nån random kille med en stor hund och säger åt mig att titta på det. Och med mitt ena öga ser jag allting i blått.
Jag börjar asgarva och kollar omkring mig med "det blåa ögat" och tycker allt ser sjukt kul ut.

Det nästa som händer är att läkaren bakom mig börjar skratta och slänger fram en bunt papper i knät på mig... alltså, nu snackar vi inte vanligt konferens-kompendium á 30sidor... utan nu snackar vi tjockt som Dostojevskijs Brott och Staff... alltså FETT! (typ 800 sidor)

Och DÄR börjar jag gråta... för att på första sidan står det stort och tydligt : Grattis!! Du har ADHD... Alltså är du ett jävla mongo!


Tack för den drömvärlden.... tack för den...