Till er som kommenterade på mina bilder: Tack! Jag blir superglad över kommentarerna!
Till nannii... att jag kanske vill förändra min kropp såmeddans det finns de som vill se ut som mig. Ja, det får mig ju att tänka på om det verkligen är så "farligt"? Men det är ju samtidigt ingen idé att jämföra sig med andra kan jag tycka. Min grundstomme är ju inget lik andras kroppar. Det skulle vara omöjligt förutom genom kirurgi försöka se ut som någon annan.
Så som jag ser ut nu skulle jag iochförsig kunna vara nöjd med och stanna här om det inte vore för att jag är så förbaskat tung, och det känns av i kroppen. Men jag blir glad av det du säger! jätteglad t.om!
Jag jämförde mig alltid med alla andra förut, men det var en sak som fick mig att börja fokusera mer på mig själv. Och det var något som mamma sa. (som förövrigt jobbar som terapeut) =)
Oavsett hur olika människor är eller hur olika stora problem de har, så finns det ingen storleksskillnad på sorg eller smärta. Alla reagerar olika på olika saker och det som känns tungt och svårt för mig behöver inte nödvändigt vis vara ett dugg jobbigt för en annan. Och vise versa. Men det betyder inte att mina problem blir mindre värda, det finns ju alltid någon som har det värre, oavsett vilka problem man tampas med.
Jag tror att kruxet är att fightas med sina egna problem i första hand, och när man börjar jämföra sig med andra så ska man ha i bakhuvudet att det säkert finns något med den personen som den personen mår dåligt över som du aldrig i världen skulle kunna se, men att den personen säkert ser en massa vackra saker hos dig, som du aldrig tänkt på tidigare.
Att få bekräftelse utifrån är ju helt underbart, det kan nog alla hålla med om. Att få uppmuntran, komplimanger, eller bara en liten klapp på axeln kan vara mycket värt ibland. Men jag tror inte att det är särskilt nödvändigt för att bli säker med sig själv. Det är att lyckas bekräfta sig själv.
Det är något jag är ganska dålig på själv. Men små framsteg har man gjort.
Efter gymnasiet och lumpen kände jag mig så jäkla dum. Ja, korkad. Det kändes som att alla var intelligentare än mig bara för jag inte ens klarade av gymnasiet med bra betyg.
Ingen annan kunde få mig att känna mig smart med en klapp på axeln, så jag gjorde något åt saken.
I snart tre år har jag studerat upp mina gymnasie-betyg på komvux, och med mycket goda resultat. Och iochmed att jag bekräftat mig själv så har jag slutat tycka att jag är dum. Jag är faktiskt riktigt smart när jag tänker efter. =) *skryt skryt*
Självbekräftelse, det är nog den viktigaste ingrediensen till självförtroende. Ingen annan kan fixa det åt en, även fast det är härligt att få höra att man är bra från någon annan någon gång. Men om man inte tycker det själv från grunden så kommer aldrig komplimangerna stanna kvar i ditt hjärta. Om man älskar sig själv, kan även andra älska en fullt ut.
Och sen finns det såna underbara människor som ser igenom det dåliga självförtroendet, som Fredi här hemma t.ex, som älskar en ändå. Fast man inte fattar varför, eller hur man gjorde, eller vad har nu ser för något hos mig... =)
Min nästa självbekräftelse här i livet är att gå ner de kilona jag vill, kunna se mina höftben och nyckelben igen och ha snygga kläder.
En sak i taget, och jag kommer bli den lyckligaste människan på denna jord! =)
man kan ju alltid få drömma iaf... ;)
Det finns en liten 20-årig Sessan som älskar alla jättefina kartonger vi har överallt. söt.
